Det var inför valet 2010. Jag hade snackat politik med unga fackliga metallare 20–30 år gamla. Mestadels killar och diskussionen hade pendlat kring arbetarrörelsens historia, välfärd, skattesänkningar och värderingar.

Någon hade sagt grejer som SD:are skulle nickat instämmande till, men jag hade mött upp, tagit i det där och vridit och vänt på argumenten.

Till slut hade det kokat ner till en fråga om trygghet. Att man ville att en själv och ens ungar skulle få en bra framtid. Var det hotat, bubblade det upp saker.

Men det som påverkade mig djupt var en annan värdediskussion. Jag frågade helt enkelt vilka som ville ha tusen kronor mer i månadslön. Alla räckte upp handen.

Man ville ha den tryggheten en tusenlapp innebar, sa en kille. Men så frågade jag att om de visste att de skulle ha jobb, att de skulle ha en bostad, att deras ungar i framtiden fick en bra skola och trygghet – skulle de då helst vilja ha pengar eller kortare arbetstid – exempelvis en extra semestervecka?

Alla började räcka upp händerna. Och berätta om vad de skulle göra om de fick mer tid. En skulle vara med sin dotter. En ville åka till Köpenhamn med hojen. En tredje skulle lära sig dansa.

Samtalet hade så mycket som vår tids politiska samtal saknar. Optimism, en vision, handfasta drömmar om förbättringar.

När frågan ställdes så: Om vi kan garantera grundläggande trygghet – vill du då ha mer pengar eller mer fritid? Då svarade alla fritid.

Den erfarenheten tog jag med mig i Katalys arbete med dess senaste rapport som handlar om hur man kan införa 35 timmars normalarbetsvecka.

Vi blir över tid allt rikare. Den politiska frågan är hur medborgarna vill använda och fördela detta ökande välstånd. Mellan år 1870 och 2014 halverades den genomsnittliga arbetstiden per person i Sverige och resten av den rika världen från cirka 3 500 arbetstimmar per år till 1 600 timmar.

BNP per capita ökade under samma tidsperiod med cirka 1 500 procent i fasta priser. Historiskt har vårt ökade välstånd gett oss både fritid och materiellt välstånd, men de senaste åren har arbetstidsförkortningen stannat av.

Den lagstadgade normalarbetstiden om 40 timmar som heltidsnorm har varit oförändrad sedan 1973.

Diskussioner om kortare arbetstid rör alltid upp starka känslor. Många kritiker tror att det skulle innebära ruin för samhället om vi kortade arbetstiden. En del anhängare tror tvärtom att kortare arbetstid helt skulle lösa svåra samhällsproblem och medföra lägre arbetslöshet, bättre klimat, ökad jämställdhet.

Katalys rapport visar att ingen av dessa beskrivningar är korrekt. Men rätt genomförd är en kortad arbetstid till 35-timmarsvecka en välfärds- och jämställdhetsreform.

Men i grunden handlar det om värderingar. Hur vill vi leva våra liv? Vad värderar vi i livet, och hur vill löntagarna ta ut sin del av den växande produktiviteten?

Ett sådant litet steg mot ett bättre liv för många borde vara en attraktiv reform, inte minst i 2018 års valrörelse.