Jag måste medge att jag gjort mig skyldig till motsvarande självöverskattning, exempelvis genom att varna George W Bush. Jag föreslog att han inte skulle invadera Irak, men det gjorde han ändå. Jag föreslog att han inte skulle invadera Afghanistan, men  det gjorde han ändå. Inte heller mina återkommande råd till Israels
ledare att avveckla ockupationen av palestinierna har haft minsta effekt, och detta trots mitt påpekande att jag bara ville deras eget bästa.

För några månader sedan tänkte jag varna president Obama från att militärt gå in i Syrien, och ett tag var det nära att inte heller han hade brytt sig om mina varningar.

Missförstå mig inte, jag vill inget hellre än att syrierna slutar massdöda varandra, och jag förstår dem som anser att det s k världssamfundet inte kan stå vid sidan av och se på när en regim gasar ihjäl sina egna invånare. Problemet för världssamfundet är att det inte kan göra särskilt mycket utan USA, och problemet för USA är att det numera inte har förmåga att göra särskilt mycket mer än stå vid sidan av och titta på. I varje fall har USA inte  förmågan att göra något åt Syrien, vilket var vad jag hade tänkt påpeka för president Obama.

Det är sant att USA är, och säkert länge än kommer att förbli,  världens militärt starkaste nation, men dels betyder militär övermakt inte lika mycket som förr och dels har USA både nått och överträtt gränsen för sin förmåga att påverka världen. Och då tänker jag inte på amerikanernas tilltagande benägenhet att skjuta sig själva i foten, exempelvis genom att lamslå sin egen stat eller hota sig själva med statskonkurs. Det jag främst tänker på är  världens tilltagande obenägenhet att låta sig anpassas till den världsordning som sedan andra världskriget formats och upprätthållits av USA.

I den meningen tror jag krigen i Irak och Afghanistan kommer att  gå till historien som den amerikanska världsordningens motsvarighet till det brittiska imperiets Suezkrig (anfallet mot Egypten 1956 för att stoppa nationaliseringen av Suezkanalen);
det historiska ögonblick då en världsmakt tvingas konfrontera sin egen maktlöshet.

För att inte tala om det ändlösa ”kriget” mot terrorn som ju inte går att vinna med aldrig så stor militär övermakt eftersom terrorism
inte är en fiende utan en våldsmetod, möjlig att tillgripa för vem som helst.

Vad jag kort sagt hade tänkt varna Obama för, om jag fortfarande  hade varit i varningsbranschen, är att tala och agera som om USA
fortfarande hade förmågan och den särskilda uppgiften att lägga världen till rätta. Jag vet att det är ovant för amerikaner att tänka så eftersom Amerika är grundat på idén om Amerikas särskilda uppgift i världen, men ju förr amerikanerna inser idéns politiska,
militära och ekonomiska begränsningar, desto bättre för både  Amerika och världen.

Så där ja, nu har jag varnat färdigt för den här gången.