Det sägs att vi lever i de modernaste av tider, på tröskeln till ett helt förändrat arbetsliv där robotisering och digitalisering kommer att göra allas våra liv enklare. Där självkörande tåg, sekundsnabb informations­överföring och teknisk utveckling ska göra oss fria.

Men lika modernt som artificiell intelligens är delade turer, timanställningar och att ligga med mobilen under huvudkudden och vänta på att bli kallad till jobb ett par timmar.

Lika modernt som ansiktsigenkänning och fingeravtryckssensorer är höjt tempo och allt fler dödsfall i arbetslivet. Hur kommer detta sig?

Borde inte de effektivitetsvinster som kommer med teknikutvecklingen i stället göra oss rikare och ge oss möjlighet till ett tryggare arbetsliv med fasta anställningar och sänkt arbetstid med bibehållen lön? Var det inte meningen att teknikutvecklingen skulle förbättra våra liv?

För om färre människor kan göra samma jobb till en lägre kostnad borde vi ju bli rikare. Och det hade vi kunnat bli. Men när vinsterna av förändringarna stannar hos ett fåtal och vi inte har något inflytande över hur våra arbetsplatser kan bli bättre med hjälp av tekniken är det svårt att se utvecklingen som något odelat positivt. ­Speciellt när andra sidan av det super­moderna arbetslivet har betytt en återgång till forna dagars otrygghet och underordning.

Hänger inte vi i facket med i teknikens nya möjligheter kommer arbetsgivarna att använda tekniken i motsatt syfte: som en ursäkt för att låta färre människor göra mer jobb, för ökad kontroll och försämrade arbetsvillkor.

Då hamnar vi snabbt i ett arbetsliv där det är självklart med övervakning i realtid via de digitala hjälpmedel som har börjat användas, som övervakningen av biljettkontrollanterna via deras handenheter.

För att se till att det moderna arbets­livets arbetsuppgifter blir utvecklande och stimulerande, oavsett graden av automatisering, måste vi vara en stark motpart till att effektivitetsvinsterna försvinner till de i toppen av samhällspyramiden.

Annars blir det vi som tvingas serva ­robotarna i stället för att robotarna servar oss.

Men tar vi på våra arbetsplatser i ­stället­ kontrollen över det arbete vi utför, och resultatet av det, kan de effektivitets­vinster som kommer av självkörande tåg och ­robotisering användas till omfördelning av resurser, utbyggd välfärd och sänkt ­arbetstid.

Då behöver ingen ligga med telefonen under huvudkudden eller stå med ­mössan i hand och undra vilket århundrade vi faktiskt lever i, och det skulle betyda ett ­modernt arbetsliv på riktigt.