Inkomstskillnaderna har ökat snabbare i Sverige än i något annat jämförbart land. Det har inte bara konsekvenser för människors plånböcker, utan även för deras välmående.

Statistik som LO tagit fram i rapporten ”Den svenska oron” visar att en allt större andel av höginkomsttagarna är nöjda med sitt liv, medan ingen ökning skett för låginkomsttagare de senaste tjugo åren.

Det blir allt trevligare att vara utvecklingens vinnare

Varannan höginkomsttagare är mycket nöjd med sitt liv, men bara var fjärde låginkomsttagare. När klyftorna växer hamnar den som är utvecklingens förlorare allt längre ifrån de möjligheter som en genomsnittlig person har.

Det blir allt trevligare att vara utvecklingens vinnare, medan det är svårt att vara nöjd om man tillhör den förlorande sidan.

Också när det gäller oro finns klyftor mellan människor. Personer med lägre utbildning eller lägre inkomst är oftare oroliga för att drabbas av olika typer av svårigheter, som exempelvis att bli allvarligt sjuk eller att bli utsatt för brott.

Även oron för olika typer av samhällsfenomen är ojämlikt fördelad. Högutbildade är oftare oroliga för miljöförstöring och klimatförändringar, medan lågutbildade oftare oroas över terrorism, ökat antal flyktingar, hög arbetslöshet, nynazism och organiserad brottslighet.

Den som inte är orolig över att själv bli arbetslös tar lätt på behovet av en trygg a-kassa.

När man beskriver dessa skillnader är det slående hur de illustrerar en klassmässig klyfta i vilka politiska frågor människor prioriterar och vilken verklighetsbild de har.

Om ungefär varannan person med lägre utbildning är orolig för den organiserade brottsligheten, medan detsamma bara gäller var fjärde person med högre utbildning, så säger det inget om att den ena eller andra gruppen har förstått frågan bättre än någon annan.

Det säger desto mer om att olika grupper lever olika liv, med olika risker att drabbas och olika konsekvenser om det sker. På motsvarande sätt är det inte särskilt förvånande att grupper som rent statistiskt löper större risk att bli arbetslösa, få låg pension eller bli sjuka – allihop företeelser med tydlig klassmässig koppling – också oftare oroas över detta.

Den ojämlikt fördelade oron har kraftfulla politiska konsekvenser. Den som inte är orolig över att själv bli arbetslös tar lätt på behovet av en trygg a-kassa. Den som inte i någon större utsträckning oroas över brottslighet eller migrationens konsekvenser hävdar gärna att det är andra politiska frågor som borde prioriteras.

I ett alltmer ojämlikt samhälle blir det allt svårare för oss att möta och förstå varandra