Mitt emot mig i fikarummet sitter två järnvägsunderhållsarbetare. Efter 40 år

vid järnvägen riskerar Leif ”Leffe” Andersson, som är inspektör, att få gå.

Företaget han jobbar för, Infranord, har förlorat en upphandling och nu ska ett antal tjänster bort.

Framför Leffe ligger sannolikt att kliva in på Arbetsförmedlingen, 58 år gammal, med högt blodtryck, pacemaker, diabetes och fråga: Vem vill ha mig?

Leffe diskuterar situationen med kollegan Björn Weidlertz, spårsvetsare, med 26 år i branschen. De är båda oroliga för sin framtid – och förbannade. Björn konstaterar att det inte finns några tillsvidareanställningar längre inom verksamhet som upphandlas.

De två männen bryr sig egentligen inte om vad företaget de arbetar för heter, men de bryr sig om sin trygghet i anställning. Sina pensionsvillkor.

Vad kan en fackförening göra för sina medlemmar i en situation som denna? Jag följer med Håkan Englund, vice ordförande för Seko på Infranord och den som håller i de pågående förhandlingarna, på ett tidigt morgoninformationsmöte där han förklarar läget för de berörda. Och fram träder bilden av att facket trots allt kan göra en del.

För att sätta press på företaget har Seko sagt upp tre lokala avtal till 1 september, för att förmå. cheferna att inleda samtal i god tid. Utan avtal får Infranord göra om planeringen och hyra in folk, det blir dyrare.

Pågår konstruktiva förhandlingar kan de förlänga avtalen 14 dagar i taget. Om inte, kan facket i stället .åstadkomma produktionsstörningar.

Jag är övertygad om att Håkans engagemang, och Björns, Leffes och de andra berördas vrede, kommer att ge resultat. Men varför ska den här striden ens behöva föras?

Sällan har väl kritiken mot privatisering av tidigare statlig verksamhet varit så intensiv som när det gäller tågtrafik och järnvägsunderhåll. Det är svårt för bolagen att samverka, underhållet fungerar inte – och tågen kommer inte i tid.

I valrörelsen lovade statsministern att återförstatliga järnvägsunderhållet. Ett löfte som inte infriats. Endast spridda fragment av underhållet ska nu tas tillbaka till Trafikverket. I reda siffror handlar det om ungefär 1 procent, resten utförs av vinstmaximerade entreprenörsföretag.

Det är inte omöjligt att Björn kan behålla jobbet efter .årsskiftet då det nuvarande kontraktet löper ut, men för Leffe ser det mörkare ut, eftersom besiktarna är den grupp som ligger sämst till.

Han frågar sig om han kan gå tillbaka till banjobb, han har provat ibland men det ”hugger i pumpen” direkt. Det är priset för privatiseringen. Vinnarnas vinster kan bli stora – men de betalas av människor som Leffe och Björn.

De betalar redan ett pris för att jobbet är farligt. Inte bara för att de jobbar nätter, i sig en hälsorisk, utan också. för att de har tågen vid fötterna, kör tunga och farliga maskiner och exponeras för kläm- och brännrisker.

Som tack för sin insats – säljs de ut till lägstbjudande på marknaden.