Inledningsvis ska förtydligas att de åsikter som förmedlas i denna text är skribentens egna och inte på något vis representativ för yrkesgruppen eller myndigheten.

Kriminalvården står inför stora utmaningar och platsbristen anses vara den största. Mycket riktigt finns det fog för att bekymra sig över platsbristen, bland annat då det påverkar upprätthållandet av rättssäkerheten och utmanar hela verksamhetens möjlighet att lyckas fullfölja sitt uppdrag.

Kriminalvårdens uppdrag består inte enbart av frihetsberövande, utan en viktig del av Kriminalvårdens uppdrag utgörs av att utföra ett vårdande arbete. I vems intresse ligger det att vårdande uppdraget fullföljs? Det ligger i statens intresse att frihetsberöva individer som har brutit mot samhällskontrakt medan brottsoffrens intresse är att få upprättelse för sitt lidande.

Samhället gynnas inte av att låsa in människor

Samhällets intresse bottnar i att dessa individer ändrar sitt beteende och rehabiliteras till att bli laglydiga individer som kan bidra till samhället. Samhället gynnas inte av att låsa in människor som av olika skäl är frihetsberövade utan det krävs att verkställigheten blir ett verktyg som förhindrar att dessa individer släpps ut i samma skick (eller sämre) och skapar mer elände. En del av kriminalvårdens uppdrag bottnar i det, därav är det vårdande uppdraget en del av grunduppdraget.

Kriminalvårdens utmaningar borde inte ha gått obemärkt förbi, redan 2015–2016 (och även före det) fanns det indikationer på att platsbristen skulle tillta. Samtidigt har personalfrågan fallit mellan stolarna. Under de senaste åren har det satsats duktigt på nyrekrytering, vilket är bra och välbehövligt. Det har dock sällan funnits någon adekvat vilja, plan eller strategi för att bibehålla och belöna den befintliga erfarenheten.

Personalen på golvet befinner sig i det mest utsatta läget

För rent krasst utförs det allra viktigaste arbetet ”ute på golvet” av den personal som befinner bland de intagna. Det är denna personal som löser problem och släcker de bränder som uppstår. Personalen på golvet befinner sig i det mest utsatta läget och det är denna personal som, utan prestige, ställer upp och i första hand blir föremål för hot och våld.

Varför görs det inte mer för att bibehålla och belöna personalen på golvet? En uttalad bristvara inom kriminalvården är ”utbildad personal”. Det är inte tillräckligt med att få fram flera hundra nya platser om det inte finns utbildad personal som kan arbeta med dessa platser. Utbildningen i all ära, men den kan aldrig ersätta den erfarenhet som kommer med tiden. Den värdefulla erfarenheten, fingertoppkänsla och instinkt, det är dessa som bidrar till det vårdande uppdraget på riktigt. Dessa saker är också viktiga för att förebygga allvarliga incidenter eller lösa situationer på bra sätt, när det väl inträffar.

Vi kan utbilda hur många nya rekryter som helst, men samtidigt kommer erfarenheten gå förlorad pga. alldeles för dålig löneförhöjning och dåliga arbetsvillkor. Luckan kommer att bestå och bli ännu större om människor, som egentligen vill stanna kvar och har hunnit jobba några år, fortsätter att lämna verksamheten.

Kriminalvårdens utmaningar kommer inte att lösas om inte golvpersonal får ordentliga löneförhöjningar för sina uppoffringar och känner sig tillräckligt uppskattade för att vilja stanna kvar inom verksamheten. Större satsning på utbyggnad och nyrekrytering är inte tillräckligt för att driva verksamheten framåt, om det inte samtidigt sker lönesatsning på befintlig golvpersonal, deras erfarenhet kan inte ersättas över en natt. Lyckas verksamheten inte bibehålla bra personal på golvet, kan det i framtiden bidra till många fler och större incidenter än den på Hällby anstalt i somras.

Rony Ahmed, anställd i Kriminalvården sedan 2015