Kraven har rests på 1000-tals möten, på allt från kongresser till medlems- eller arbetsplatsmöten, på studiecirklar som bedrivits på fritiden i fackets, Folkets hus eller ABF:s lokaler. Det är förslag som bygger på människors egna resurser, deras egen erfarenhet och ständig bildning som nu nedsättande av borgliga skribenter betecknas som plakatpolitik.

Men hur skulle förslagen annars utformas? Skulle de utformas utifrån de diskussioner som förs i styrelserummen på de stora börsbolagen? Skulle vi anlita ekonomer från Handelshögskolan, där de allra flesta är födda med guldsked i mun? Skulle vi rådfråga näringslivets tankesmedjor som exempelvis Timbro? Skulle vi gå ut på någon av de mer fashionabla golfbanorna eller småbåtshamnarna och i bästa Stig Helmer stil prata med de rika och höra hur de tycker vi skall lösa samhällets utmaningar?

Några exempel på texter som har varit på plakaten under årens lopp är:

  • Allmän och lika rösträtt även för kvinnor utan något krav på en viss förmögenhet
  • Allmän Tjänstepension och sjukpenning
  • Maxtaxa på dagis och barnbidrag
  • 40 timmars arbetsvecka
  • Avskaffat dödsstraff
  • Åtta timmars arbetsdag
  • Ny folkskolereform
  • Allmän a-kassa
  • Höjda folkpensioner
  • Rätt till två, fyra och fem veckors semester betald av arbetsgivaren
  •  Ja till fria skolmåltider
  •  Ja till fri sjukvård

Listan kan göras hur lång som helst med reformer som kanske föddes på ett plakat, studiecirkel eller medlemsmöte. Till de allra flesta reformer vi idag är stolta över har högern röstat NEJ. Jag känner mig trygg och stolt med att vara en del av den rörelse som av borgerliga skribenter nedsättande sägs föra en plakatpolitik. Det är ju denna plakatpolitik som nu är verklighet och av en del kallad den ”svenska modellen”. Denna politik har gjort Sverige till vad det är idag. Många vill ta åt sig äran av den…… när det ändå började som en text på ett av våra plakat.

Slutligen en fundering. Jag anar en viss desperation kring den samlade arbetarrörelsen och våra förslag. För om högerkrafterna hade textat förslagen hade det kanske stått: Sverige behöver ökade klyftor, lägre skatter och högre premier med lägre ersättningar i våra socialförsäkringar. Därför är nog skribenterna desperata. Jag tror nog inte att dessa plakat någonsin kommer att textas.