Fackligt förtroendevalda utsätts för sexuella trakasserier och övergrepp, enligt uppgifter till Arbetet och Sekotidningen. Patriarkala strukturer och hierarkier sitter inpräntade även i fackföreningsrörelsen och arbetarrörelsen.

– Så är det, och det är ju tråkigt och extra känsligt, för samtidigt är det vi som ska råda bot på det här på arbetsmarknaden, säger Jenny Bengtsson, tidigare ordförande för HRF:s största avdelning Stockholm-Gotland, nu tillträdande inspektör på Arbetsmiljöverket.

Hon säger att hon skäms för hur en del personer inom fackförbunden agerar efter att någon utsatts: ”Man gör som gemene arbetsgivare skulle göra, man gör saker, men inte tillräckligt.”

– Först och främst tror jag att man skjuter ifrån sig frågan, genom att säga att det är enstaka rötägg som beter sig dåligt, snarare än att se att det är så utbrett som det är och att det är en struktur. Sedan har man små samtal med, och ger tillsägelser till, män som har förgripit sig på fackliga kvinnor på olika sätt. Och så är det inte mer med det, utan sedan klättrar de vidare och blir ombudsmän eller förbundsombudsmän eller sitter i ledningar.

Inom LO-leden kommer nu många berättelser upp till ytan och diskussionerna går heta om ett nytt uppror, en hashtag för fackliga i metoo-anda. Men många är också tveksamma till att gå ut i offentligheten.

En förtroendevald som blivit utsatt på en kongress, konferens eller en utbildning, av en person i sitt egna förbund som är ”högre stående i hierarkin” kan hamna i en trängd situation, enligt Jenny Bengtsson.

– Du är beroende av den här personen, måste samarbeta. Man tystar sig själv väldigt mycket, för att det blir så jobbigt annars, säger Jenny Bengtsson, som har dragit i trådarna för att samla ihop vittnesmål från kvinnor som i olika fackförbund och på olika nivåer är fackligt aktiva inom LO-kollektivet.

Trots en del intern kritik förklarar hon att de snart kommer att publicera ett upprop med många namn.

GS-fackets ombudsman Erica Selander är en av dem som tänker skriva under uppropet. Sexuella trakasserier, sexism och kränkningar finns överallt, också inom arbetarrörelsen, säger hon: ”Att säga annat är att ljuga”. Hon tillägger att förbundet gjort och gör ett gediget jobb både externt och internt.

Emmelie Rehnlund är ombudsman på Byggnads och går under hösten en ombudsmannautbildning med bas på kursgården Runö utanför Stockholm. Hon har samlat in kvinnors berättelser om sexuella trakasserier i byggbranschen. Själv började hon tvivla på om hon hörde hemma i byggbranschen redan under sin första anställningsintervju. Hur skulle hon klara av att se på när ”gubbarna duschade”, undrade de som anställde. Hon fick ändå jobbet, och därefter fortsatte bakslagen och känslan av att hela tiden behöva överbevisa branschens kvinnomotståndare. Firmafesterna blev jobbiga.

– Jag hade en arbetsledare som på en firmafest sa: Ska vi gå hem och knulla? Jag blev chockad och sa: Nej, det ska vi absolut inte. Han var aggressiv, en kollega fick säga åt honom. Jag sa att jag aldrig vill vara på hans bygge och det slapp jag också.

Sexismen och sexuella trakasserier finns överallt, också inom fackföreningsrörelsen, säger hon.

– Man är inte skyddad någonstans, säger hon, och påpekar att metoo-vågen har lyft frågan också bland fackligt förtroendevalda, där alltså många samlar sig för ett gemensamt upprop. För att ”belysa att strukturerna finns också hos oss”.

– Det är det jag tycker är så fantastiskt med hela metoo-vågen, nu sätter vi ner foten, nu är det nog. Nu ska de inte komma undan längre, säger Emmelie Renlund.

Inför ombudsmannautbildningens avslutning i slutet av november har kursdeltagarna själva valt ämnen att ta upp. Då kommer frågan om sexism och sexuella trakasserier inom fackföreningsrörelsen att belysas, för inbjudna gäster.

– Jag tror det kommer vara toppar inom LO, säger hon.

Själv vet hon inte hur hon skulle klarat sig utan stöttning i det separatistiska nätverket Näta – nätverket för kvinnliga byggnadsarbetare. Det var där hon själv fick upp ögonen för feminismen, och för att hon själv lurats in i byggenas machokultur.

– Jag blev inte chockad när metoo drog i gång. Många av mina vänner har blivit våldtagna och i princip alla har blivit utsatta för sexuella trakasserier.

Och hon berättar att en kvinna på en annan kurs blivit utsatt samtidigt som hon själv var på ombudsmannautbildningen på Runö. Då tog de ansvariga tag i ärendet direkt.

– Om en förtroendevald gör något måste man agera på en gång. Det gäller att inte tysta ner. Det känns bra nu att man har börjat lyssna, att man har börjat agera. Man har pratat om det här i LO-styrelsen. Jag vet att de ska utbilda våra lärare på kursgårdarna i hur man ska agera om det förekommer sexuella trakasserier, säger hon men tycker samtidigt att det gärna kunde ingå mer konkret utbildning i frågan i ombudsmannautbildningen.

”Sexuella trakasserier och den tystnadskultur som finns inom fackföreningsrörelsen har lett till att enskilda kvinnor tvingats lämna jobb som ombudsmän. Den som berättar om övergrepp råkar illa ut”, säger en källa till Arbetet/Sekotidningen.

En person berättade om hur metoo i oktober spred sig i LO:s kvinnliga nätverk. En sluten tråd skapades i en Facebookgrupp och inom mindre än ett dygn hade 36 kvinnor berättat att de utsatts för sexuella trakasserier från ombudsmän, anställda och förtroendevalda.

Andra har berättat om övergrepp som de inte vill gå ut med. För samtidigt som många vill haka på trenden av branschuppropen #tystnadtagning (skådespelare), #visjungerut (sångare) och #medvilkenrätt (jurister), finns det också många som är rädda för att ett öppet upprop skulle kunna skada det fackliga arbetet och förbundens anseende. Tystnadskulturen är stark. Rädslan för att kritiken ska spilla över på själva organisationen, på det fackliga arbetet, är stor.

– Man vill inte skada den fackliga rörelsen och därför drar sig många för att gå ut med vad som har hänt. Men någonstans har vi kommit fram till att vi inte kan delta i tystnadskulturen om vi vill bli av med den, säger Jenny Bengtsson och förtydligar:

– Vi går inte ut i ett upprop mot sexuella trakasserier av någon annan anledning än omsorg om rörelsen. Vi vill att den ska växa. Vi vill att alla ska få plats i den men det finns ett stort problem och det måste vi se.

Fotnot: Sekotidningen och Arbetet tar gärna emot tips och berättelser – alla som hör av sig garanteras anonymitet. Mejla karin.lindgrenstromback@sekotidningen.se och ckr@arbetet.se.