Replik på Jesper Bengtssons krönika i Sekotidningen nummer 4, 25/8.

Alla skulle tjäna på om den politiska debatten tog lite mer hänsyn till erfarenheter från verkligheten. Så skriver Jesper Bengtsson och refererar bland annat till en jämförelse jag gjort med DDR, men mer om detta senare.

För egen del tror jag att alla, och i synnerhet välfärden, skulle tjäna på om inte bara erfarenheter från verkligheten togs i beaktande utan framför allt konsekvensanalyser av Reepaluutredningens förslag.

Märk väl, någon sådan har inte presenterats av Ilmar Reepalu. För den som enbart lyssnar på den socialdemokratiske utredaren kan få intrycket av att förslaget om vinstbegränsning inte alls är något dramatisk eller genomgripande. De seriösa kommer finnas kvar, lyder budskapet, dvs. de privata utförare som inte verkar inom välfärden med främsta syftet att tjäna pengar. En ren gissning och spekulation från Ilmar Reepalus sida.

Sanningen är den att vinstbegränsningen i själva verket är ett vinstförbud. Redovisningsbolaget PWC har visat att det skruvstäd företagen pressas in i tvingar huvuddelen att begränsa sina rörelseresultat till mellan en och två procent. En fjärdedel tillåts inte gå med vinst alls – de måste gå med förlust. Förslaget skapar osäkra arbetsplatser, det skapar vårdgivare som inte kan satsa och utveckla kvaliteten och som inte klarar av tillfälliga nedgångar.

Så till mitt uttalande om DDR, som alltså ordagrant löd: ”Om förslagen blir verklighet går mångfalden i vården mot svältdöden. Patienter, äldre och personer med funktionsnedsättning kommer att få en valfrihet motsvarande DDR”. För det råder ingen tvekan om att det fanns valfrihet i forna Östtyskland. Problemet var bara att det inte tilläts några alternativ till det staten erbjöd. Det är dithän vi är på väg när politiker bedyrar att de visst vill värna valfriheten men stryper möjligheten för alternativen att fortleva.