Meny

Tipsa ossom nyheter

Maila eller ring 070-523 53 76

Man får inte vara rädd men man måste respektera höjden när man arbetar som vindkraftstekniker Foto: Maria Fäldt
Reportage

Toppjobb!

Toppjobb i medvind, men inget för höjdrädda. Sara Sjöstedt och Kenny Sjöstedt stormtrivs som vindkraftstekniker.

13 juni 2012 13:21

Fakta

Vindkraften upp 18 procent

• Vid utgången av år 2011 fanns det 2 039 vindkraftverk i Sverige. Det är 18 procent fler än året innan.

• Produktionen ökade med 74 procent, och gav sammanlagt 6,1 terrawattimmar. Det motsvarar 5 procent Sveriges totala energiproduktion 2011.

• Riksdagen har satt som mål att 30 terrawattimmar, eller  20 procent av all el, ska komma från vindkraften år 2020.

Källor: Energimyndigheten och Svensk vindenergi

Ur dimman reser sig vindkraftverken som jättelika enbenta insekter. När vi kliver ur bilen hörs ett dovt swooschande ljud när rotorbladen skär genom luften.

Efter en del besvär lyckas reporter och fotograf kränga på sig selar och hjälmar och sedan är det dags för uppfärd. Hissen är extremt liten och därmed inget för den som lider av klaustrofobi – eller höjdskräck. Hissgolvet består av ett galler och man ser hur golvet därnere blir mindre och mindre.

– I nyare vindkraftverk måste det finnas hiss. Men i de äldre klättrar man på en stege hela vägen upp, berättar Kenny Sjöstedt under uppfärden och Sekotidningens utsände är mycket tacksam över att det här är ett nytt verk.

Den svenska vindkraften är en ung bransch. Något som illustreras av att 23-årige Kenny med sina ett och ett halvt år på jobbet är mest erfaren. Sara Sjöstedt (nej, de är inte släkt) började ungefär samtidigt, men då som praktikant. De är vindkrafttekniker och ser till att de 14 vindkraftverken utanför Piteå fungerar som de ska. Verken är cirka två år gamla och har en effekt på 2,5 megawattimmar.

De är anställda av Nordex Sverige, ett dotterbolag till den internationella vindkraftskoncernen Nordex. Bolaget tillverkar, monterar och sköter service på vindkraftverk över hela världen, med huvudkontor i Tyskland.

Ytterligare en kollega arbetar i vindkraftparken. Han har jobbat ungefär en månad men när Sekotidningen är på besök är han på kurs.

– Det är mycket utbildningar när man är nyanställd. Säkerhetsutbildning, klätterutbildning,  utbildning i hjärt-lungräddning, hälsoundersökning, arbets-EKG och så vidare, säger Kenny.

Just säkerheten tas det allvarligt på. Föga förvånande kanske, med tanke på att de arbetar 80 meter över marken – med el.

– Vi blir aldrig pressade att skynda på arbetet. Även om det är väldigt stressigt när turbinen står stilla måste det få ta den tid det tar eftersom stress är en så stor riskfaktor, säger Sara.

– Ja, det är tydliga signaler uppifrån. Ta det lugnt, stressa inte, hellre övertid än att hetsa igenom jobbet, fortsätter Kenny.

Så för att klara jobbet bör man alltså vara stresstålig. Att man inte får vara höjdrädd, är en självklarhet.

– Man får inte vara rädd, men man måste ha respekt för höjden, säger Sara. Det funkar inte om man är en kicksökande bungyjumper. Risktagare göre sig ej besvär. För man riskerar inte bara sitt eget liv utan även kollegans, man måste se efter varandra däruppe.

Efter hissfärden och några kortare stegar är vi så uppe i nacellen, det lilla huset längst upp som innehåller alla de mekaniska delarna i vindkraftverket. Kenny öppnar takluckan, som fälls upp som locket på en resväska, och vi möts av en hänförande utsikt. Eller, skulle ha gjort om det inte vore så dimmigt. Men om man tittar rakt ner ser man i alla fall marken och det ger en nog så hisnande känsla.

Att vara vindkraftstekniker är mycket av en nära-naturen-upplevelse, om än från hög höjd. Sara Sjöstedt beskriver hur det kan vara.

– Jag minns en gång när jag stod häruppe och såg solnedgången, med solen som ett stort rosa klot i horisonten. I sådana stunder stannar man upp en stund och bara suger in.

För att komma till nosen måste man klättra på en stege som går i en båge över turbinen, 80 meter över marken utan staket.

– Men vi är alltid ordentligt säkrade. Och är det en sådan solnedgång och man ställer sig längst upp så känner man sig verkligen som king of the world.

Men naturen gör sig påmind på flera sätt.

– Det är jobbigt när det är riktigt kallt, så där 30 minus. Eftersom allt är av metall häruppe så kyler det extra, säger Kenny.

– Men om det är riktigt kallt är det skönt att lägga sig mot maskinhuset, för det är varmt, tillägger Sara.

Kylan har varit ett problem även för vindkraftverken som är byggda i Tyskland och dåligt anpassade för det norrländska klimatet. Därför har Sara och Kenny fått ägna mycket tid åt att göra modifieringar och fixa att verken ska klara en svensk vinter.

– Förra året vid den här tiden var det extremt ovanligt att vi bara kunde sitta ner och dricka kaffe, säger Sara.

– Ja, då hade jag 220 övertidstimmar på grund av alla problem. Hittills i år har det inte blivit en enda, så vi har lyckats få bukt med det mesta, säger Kenny.

Vad säger cheferna om att ni bara sitter och latar er nu då?

– De vill ju att vi inte ska ha något att göra för då vet de att kunden är nöjd eftersom allt funkar som det ska, säger Kenny.

Ska sanningen fram sitter de inte bara och latar sig. När de inte övervakar monitorn som visar vindens styrka och riktning, turbinernas status och en mängd annan information fortbildar de sig och klurar på problem, till exempel anpassningen till det kalla klimatet.

 

 

Just problemlösningen tillhör arbetets plussidor, tycker båda två. Nya fel dyker alltid upp. Då gäller det att komma på vad som är fel och hur det ska åtgärdas. Med reservation för den nu så omtalade kylan.

– Är det 30 minus och man står på knä i tolv timmar och felsöker, då kan man bli djävligt förbannad, säger Kenny.

Sara har gått en tvåårig yrkesutbildning som ges i Piteå, det var genom den hon fick sin praktik. Men även om utbildningen gav henne jobb är hon inte riktigt nöjd med den.

– Den räcker inte till. Det är lite av allt, så det var först när jag började jobba som jag lärde mig yrket.

Kenny har en bakgrund som elektriker och jobbade på olika ställen i Sverige och Norge. Han reste sedan till Australien och när han kom hem var det svårt att få jobb. Som sista utväg sökte han jobbet som vindkraftstekniker.

– Och så visade det sig vara det bästa jobbet jag har haft, med de bästa arbetskamraterna och den bästa arbetsgivaren.

Mattias Dahlgren, Reporter
mattias.dahlgren@sekotidningen.se

Relaterade ämnen

Dela det här

Kommentera

Klicka här för att läsa våra villkor för kommentarer.

Ingen oro för nedläggning på Bromma

Ingen oro för nedläggning på Bromma

På Bromma flygplats trivs de anställda trots att många har slitiga jobb och dåliga scheman. Och det har blivit bättre. Läs mer

I skuggan av Almedalen

I skuggan av Almedalen

Brevbärarna i Visby upplever politiskt motstånd – i alla fall under Almedalsveckan. Då står politikerna och deras aktiviteter rent fysiskt i vägen för postutdelningen. Läs mer

Asfalt på löpande band

Över 200 olika recept på asfalt kan de blanda till på Vällstaverken, Skanskas asfaltsanläggning utanför Stockholm. Läs mer

Arbetsplatsen – Euromaint

Alla årets dagar och dygnet runt. På Euromaint i Gävle ser de anställda till att tågen går som tåget. Läs mer

Toppjobb!

Toppjobb i medvind, men inget för höjdrädda. Sara Sjöstedt och Kenny Sjöstedt stormtrivs som vindkraftstekniker. Läs mer