Den amerikanske ekonomen Herman Daly har berättat om ett möte om ett planerat kärnkraftverk. Där talade han varför det skulle byggas, om risker och bättre energialternativ. Efter honom kom en konsult som visade en modell på verket och beskrev hur det skulle fungera. Följden blev att alla skockades kring modellen och ingen brydde sig om Dalys argument. Som så ofta är det ”hur”-frågorna som engagerar, inte ”varför”-frågorna.

 

I Sverige har vi Långtidsutredningar och ett Tillväxtverk som analyserar hur vi ska få tillväxt. Men vem kan säga varför vi ska ha tillväxt?

 

En gång var det kanske en onödig fråga. När landet var fattigt och människor längtade efter ett bekvämt och tryggt liv var det självklart bra om man kunde öka produktionen. Så var det i Sverige och så är det fortfarande för de flesta människor i världen. Men tillväxten hamnar tyvärr sällan där den behövs. Av 100 dollars tillväxt i världen hamnade på 90-talet 60 cent hos de mest behövande. I Sverige stiger lönerna mest för de som redan är välbetalda.

 

Ändå mässar vi dagligen om mer tillväxt. Men blir det bättre då? Eller har vi idag vad Herman Daly kallar en ”oekonomisk tillväxt” som leder till mer skada än nytta. Det sätter fingret på varför-frågan. Ekonomi som disciplin handlar ju om att använda sina resurser på bästa sätt för att nå sina mål. Men vilka är dessa mål? Mål som är så viktiga att man kan blunda för tillväxtens uppenbart skadliga sidor, framför allt en allt värre miljöförstöring.

 

Många säger att tillväxt behövs för att kunna ge bättre vård, skola och omsorg. Det låter bra men tanken har två hakar. För det första beror tillväxten mest på att vi blir allt effektivare – högre produktivitet – och en sådan tillväxt kommer att ätas upp av högre löneanspråk om de offentliganställda ska få del i löneutvecklingen (och det är väl ganska självklart). Då är vi tillbaka på ruta ett igen. Det är en ekonomisk lag som ingen kan rubba på.

 

Den andra haken är politisk: Långtidsutredningen – som också är ett program för Sveriges framtid – ger inget utrymme för bättre vård, skola och omsorg. Den målar upp en framtid där den privata konsumtionen fortsätter att öka, nästan 3 % per år, medan den offentliga bara tillåts växa 1 % per år, inte mer än vad som krävs för att kunna ta hand om fler åldringar eller barn. Allt över 1 % kallas ”övertillväxt” (när det gäller den offentliga sektorn) och skulle kräva Högre Skatter och hota den Finansiella Stabiliteten och Tillväxten – den som skulle ge bättre vård, skola och omsorg…

 

Så styrs vi mot en annan framtid än vi bett om. En tillväxtvärk där varför-frågan borde ställas lite ihärdigare.