–Här, det var här de tog sig in.
Sardar Jalaloglu, ledare för Demokratipartiet, Azerbajdzjans näst största oppositionsparti, visar dörren och fönstret där femton maskerade män stormade in en höstnatt för tre år sedan. Sedan pekar han ut platserna där han, frun och de tre barnen som var hemma trycktes ner med automatgevär mot kroppen.
–Jag trodde de skulle skjuta oss allihop, säger han.
Men de maskerade männen har andra planer. De slog sönder lägenheten, tog värdesakerna och förde Sardar Jalaloglu till polisen.
Förhörsledaren försökte få honom att avslöja namnen på de som stödde hans parti. Han vägrade. Några minuter senare kom två kraftigt byggda män in i rummet. De tog tag i varsin fot och började slå honom med käppar. Misshandeln fortsätter utan uppehåll i fyra timmar. Först när Sardar Jalaloglu fick svårt att andas slutade de och kastade in honom i en isoleringscell.

På rättegången, fyra månader senare, stod Sardar Jalaloglu och fem andra oppositionella åtalade för att ha uppmanat till protester efter presidentvalet i oktober året före – ett val internationella observatörer dömt ut som fyllt av oegentligheter.
Viktiga delar av bevisningen kom från mobil-operatören Azercell. I den slutna rättssalen spelade åklagaren upp ett bandat mobiltelefonsamtal mellan två andra oppositionsanhängare som säger sig vilja följa de åtalades uppmaningar att protestera mot valresultatet.
Därefter fortsatte han att referera till mobiltelefonsamtal som Sardar Jalaloglu fört med andra oppositionella före, under och efter valet. Gång på gång anklagas han för att ha ringt en viss person vid en specifik tidpunkt och diskuterat olika former av protester.
–Åklagaren gör inte den minsta hemlighet av att Azercell lyssnat av våra telefoner, trots att det strider mot azerbajdzjansk lag, säger Sardar Jalaloglu.
Domen blir fem års fängelse. Men efter internationellt tryck, främst från EU, släpps han ett år senare, i mars ifjol.
Redan före rättegången hade Sardar Jalaloglutyckt sig se prov på hur Azercell hjälper regimen att kränka mänskliga rättigheter.
Bland annat har han flera gånger märkt hur den egna telefonen slutat fungera i samband med viktiga möten och manifestationer.
–Azercell har skickat textmeddelanden som sagt att jag inte betalt mina räkningar, vilket inte varit sant.

I samband med protesterna efter presidentvalet 2003 och parlamentsvalet 2005 var demonstranterna så många att Azercell stängde av masterna runt stadens stora torg.
–De var livrädda att demonstrationerna skulle växa om vi kunde ringa andra.
Efter demonstrationerna 2003 gav Azercell även ut samtalslistor från kända oppositionella till säkerhetsministeriet. Sardars parti räknar med att mellan 20 och 30 människor arresterades bara för att deras namn fanns i andras samtalslistor.
–Personer jag ringt veckorna före valet blev gripna och förhörda om varför de varit i kontakt med mig.
Sardar Jalaloglu är inte ensam om sitt vittnesmål. Av de nio journalister, oppositionspolitiker och mänskliga rättighets-aktivister vi intervjuar i Azerbajdzjan delar alla samma bild – att Azercell systematiskt avlyssnar telefoner, släcker ner master och lämnar ut samtalslistor för regimens räkning. Samtliga menar också att de märkt hur deras egna mobiltelefoner varit avlyssnade vid olika tillfällen.
Fuad Hasanov är chef för Democracy, human rights and media monitor, en organisation som arbetar för mänskliga rättigheter i Azerbajdzjan. Han har fått bekräftat att telefonen är avlyssnad av en vän som jobbar som chef på Azercell.
–Gång på gång har hon varnat mig för att diskutera känsliga saker på telefon, säger han.
Fuad Hasanov och de andra vi träffar tvingas använda Azercell eftersom det inte finns några alternativ. Företaget har en monopolliknande ställning i landet eftersom den enda konkurrenten har bristfällig täckning.

Vi rör oss genom centrala Baku, huvudstaden i Azerbajdzjan, över det väldiga Frihetstorget där Azercell släckte ner masterna, och demonstranterna slogs blodiga efter valen 2003 och 2005. Bara några kilometer härifrån trängs de fattiga på förorenade mark runt nedlagda fabriker. Men här i city härskar lyxen – det är modebutikernas och stadsjeeparnas värld.
Överallt, i varje gathörn, syns jätteporträtt på Heydar Aliyev, den förre presidenten. En man vars politik gick ut på att styra så mycket som möjligt av statsinkomsterna till det egna bankkontot. Och vars metoder tagits över av sonen Ilham Aliyev, den nuvarande presidenten.
Landet är idag ett av världens mest korrupta, enligt antikorruptionsorganisationen Transparency international. Rena Safaraliyeva, som är chef för organisationens Bakukontor, vill inte spekulera i om Azercell måste betala för att hålla sig väl med regimen.
–Men korruptionen finns överallt och det är oerhört svårt för att verka här utan att betala mutor.
Vugar Gojayev, analytiker på organisationen International crisis group i Azerbajdzjan, är mindre diplomatisk. Han tror inte att Teliasonera skulle kunna vara kvar om de inte betalade mutor och gick med på att lyssna av telefoner.
–De är här på nåder av regeringen. Så länge de samarbetar får de alla tillstånd de behöver. Men om de sätter sig på tvären får de problem. Ett turkiskt företag blev nyligen utkastat sedan de hamnat i onåd hos den styrande familjen.

Också internationella organisationer som Amnesty och Human rights watch dömer ut den här typen av samägda företag.
– Vi avråder bestämt från att äga företag tillsammans med regimen i Azerbajdzjan, säger Veronika Szente-Goldston, advokat på Human rights watch i New York på telefon. Särskilt inom ett område som telekom, som vi vet kan användas till avlyssning.
Att den svenska staten är största ägare i Teliasonera tycker hon är förkastligt:
– De skandinaviska länderna är kända för att respektera mänskliga rättigheter. Den här typen av samarbete sänder fel signaler och ger legitimitet till regimen.
Borta i Sardar Jalaloglus våning har spåren från säkerhetsstyrkornas besök sopats igen. De krossade fönstren har lagats och på väggarna är de vackra orientmattorna åter på plats.
Sardar själv sitter nersjunken i soffan medan hustrun Fatma bär fram fat med frukt, kakor och te. Än idag, tre år efter tortyren, smärtar det i fötterna så fort han tvingas stå.
Bakom den bestämda blicken märks en oro. Många av hans partikamrater har tvingats lämna Azerbajdzjan för att söka asyl, i Sverige och andra länder. Men den senaste tiden har han sett många av dem skickas tillbaka till fängelse och tortyr.
I flera månader har han därför försökt träffa Sveriges konsul i Baku, Erdal Durukan. Först skrev han flera brev utan att få något svar. Därefter lyckades han nå honom på telefon – bara för att höra att han inte hade tid för något möte.
Först tyckte han det var märkligt. Sedan fick han höra att Erdal Durukan tidigare var vd för Azercell och nu är vd för Teliasonera i hela forna Sovjetunionen.
– Han har sina affärsintressen att bevaka och har inget att vinna på att ta kontakt med oppositionen.

På väggen hänger en affisch från parlamentsvalet i höstas med en leende Sardar klädd i orange slips. Före valet trodde många att tiden var inne för en förändring, som i Ukraina och Georgien. Istället lyckades regimen fuska sig till ännu en seger och nu är oppositionen mer splittrad än på länge.
Sardar Jalaloglu fruktar att de unga håller på att tappa tron på demokratin. Samtidigt ser han nya, islamistiska organisationer vinna mark.
– Den nya moskén här i kvarteret drar tio tusen besökare i veckan, nästan alla unga män. Vad händer den dag de får order om att göra något?
Blicken fylls åter av oro.
–Vad ska hända då med Azerbajdzjan?