– Personal måste lära sig att arbeta empatiskt och professionellt för att undvika farliga situationer, säger hon.

Det innebär att lära känna sig själv och sina reaktioner i en hotfull situation, känna och tänka sig in i klientens situation, veta för vem och på vilket sätt jag gör eller säger saker.

– Är det mina egna behov som kommer först, har jag misslyckats i mitt uppdrag och kan inte bedöma vilka risker som finns, säger Maria Bauer.

Men, understryker hon, ett arbete med bemötandefrågor förutsätter att arbetsplatsen har en god bemanning.

– Personaltätheten minskar på våra arbetsplatser. Det är stor skillnad mellan att vara fem och att vara två på en avdelning. Är man två på fyrtio intagna blir bemötandet en underordnad fråga.  Då finns inte tid och möjlighet att reflektera alls, säger hon.

Hon är rädd att samhället nått smärtgränsen när det gäller bemanning och att det kan få förfärliga konsekvenser.

– Jag hoppas att det blir ett stort engagemang i de här frågorna framöver, inte minst efter larmen från sjukvården och allvarliga incidenter inom Kriminalvården.

Maria Bauer har arbetat i tjugo år med det hon kallar besvärliga människor.

Under många år var hon anställd inom Kriminalvården. Sedan 2007 är hon konsult, föreläsare och handledare för personal inom verksamheter där gravt störda människor finns. Det vill säga allt från skola och äldreomsorg till tvångsvård och rättsväsende.

När förutsättningarna – god bemanning – är på plats, tycker Maria Bauer att det finns mycket som personal behöver utveckla och träna på. Särskilt i myndighetsutövning.

– Människor som är inlåsta blir skadade och reagerar ofta med ilska, ångest och aggression. Det uppstår situationer som inte går att undvika och personalen måste kunna hantera dessa professio- nellt, säger Maria Bauer.

Man kan lära sig att bedöma hur den egna stressreaktionen påverkar klienterna.

Det är viktigt att träna på att klara olika situationer, enligt Maria Bauer.

– Ibland blir vi för rädda och skapar ett farligt läge. Den som är inlåst kan skrika ut sin frustration utan att det är en säkerhetsrisk. Det kan vara en naturlig reaktion. Varje läge kräver en egen riskbedömning.

Samtidigt är hon kritisk till att myndighetsutövande personal ibland inte vågar stå för sina beslut. Det har hon sett i sitt arbete som handledare. I stället skjuter man över det på någon annan för att slippa konfrontationen.

– Vi måste acceptera den ilska som kommer efter ett negativt besked, men självklart inte att det följs av hot eller våld. En bra vårdare är både empatisk och gränssättande.

En trygg arbetsplats är ett ställe där båda dessa egenskaper uppskattas och där det finns utrymme att misslyckas med båda.