När man läser ledare, krönika och insändare i Sekotidningen nummer 4 frågar man sig var LO som fackförening har tagit vägen. Jag minns hur det var på 1960- och 70-talen. LO var starkt i både löne,- bemannings och arbetstidsfrågor. Arbetsskyddet var en viktig fråga som motparten medverkade till för det mesta och trygghet var en grund för att leva ett bra familjeliv.

Som statsanställd får jag fortfarande Sekotidningen och det är ju många gånger en nästan skrämmande läsning. Ideliga bråk om löner, arbetstider, och arbetsgivare som tycker skyddsombud är onödiga, bemanningsföretag som kräver snabba telefonsvar för ett arbete kanske på några timmar.

Hur i himmelens namn har LO gått med på något sådant? På 60- och 70- talen började klassklyftorna minska för att på 80-talen sticka upp sitt fula tryne igen. Så har det fortsatt, de ekonomiska och sociala klyftorna har ökat och LO-kollektivet ligger i botten som ”outbildad” eller i bästa fall, ”lågutbildad.”

Det är de ”låg- och outbildade” som bygger hus och vägar samt underhåller dessa, medan den på kontoret är ”kvalificerad”. Det tar dubbelt så lång tid att bli en kvalificerad hantverkare än det tar att läsa en ekonomiexamen. Men ändå är hantverkaren ”lågutbildad” lönemässigt.

Vid senaste löneförhandling kunde vi läsa att nu har TCO-medlemmar 10000 mer än LO-medlemmar! Varför det? Bättre förhandlare? Nu får LO-basen slå näven i bordet och göra något åt detta. Lägstalönerna ligger på knappt 20000 i månaden, det blir inte många kronor kvar när hyra och mat betalats. Vi hade bättre löner i slutet på 70- talet.

I demokrativärlden heter det att Sverige har kommit långt när det gäller jämlikhet. Ja, inte när det gäller ekonomi. Här är det så att den som mycket har ska ha mer med rejäla fallskärmar och den som lite har ska ha mindre och helst inget alls.

Se till att Sekotidningens ledare, krönika, samt Seko post klubb väst insändare blir ledstjärnor för LO-basens arbete.