– Det är inte avtalet det är fel på, utan tillämpningen, säger Stefan Zetterlund, vice ordförande i Seko SJ.
När avtalet tecknades i slutet av 80-talet var Seko först på arbetsmarknaden med att teckna ett samverkansavtal med en arbetsgivare.
– Det har gått upp och ner hur det funkat, säger Stefan Zetterlund, men efter 2003, när SJ var riktigt illa ute, har det inte funnits något intresse från SJ:s sida.
Han berättar att det handlar om att SJ inte lyssnar på de anställda. Arbetsplatsträffar, som är en del av grunden i ett samverkansavtal, har inte genomförts. Om de någon gång har genomförts har det handlat om envägskommunikation från arbetsgivarens sida istället för dialog. De flesta problemen är, enligt Zetterlund, kopplade till tågdivisionen där Seko har de flesta av sina medlemmar.
Pär Holmén, som är ordförande i lokförarnas klubb i Stockholm, säger att lokalt har samverkan varit en katastrof.
– SJ har inte lyssnat alls. Det går inte att ha en samverkan om den ena parten inte vill. Så nu får det vara. Nu blir det istället MBL-förhandlingar som får gälla. Där får SJ chansen att visa om de tänker byta ut sin ledarskapsstil.
Pär Holmén menar att SJ har använt avtalet till att driva igenom obekväma beslut. Inför de anställda har företaget sedan anfört att beslutet har tagits i samverkan med facket.
– Så som samverkan har skett har det skapat en bild av att facket sitter i arbetsgivarens knä, säger Pär Holmén. Vi tänker inte tillhandahålla kulissen längre för deras beslut.
Uppsägningen av samverkansavtalet, som idag lämnats till SJ:s vd Jan Forsberg, har föregåtts av många försök, lokalt och centralt, att få det att fungera.
– Vi har lagt ner otroligt mycket tid och kraft, säger Stefan Zetterlund, Seko SJ. Bland annat har vi arbetat fram en processbeskrivning som ska vara just en förordning för hur avtalet ska tillämpas. Men nu ser vi inte någon fortsättning längre.