När Seko bildades 1995 var det förhållandevis lugnt på sjöfartens område. Några år tidigare hade sjöfolket vunnit slaget om opinionen och avvärjt planerna om ett internationellt sjöfartsregister i Sverige. Ett register som, om det blivit verklighet, mer eller mindre skulle ha jämställt villkoren i Sverige med dem i bekvämlighetsregistren, som exempelvis Panama och Liberia. Med lönedumpning och bristande säkerhet som följd.

Stoppade planer på internationellt register
Utflaggningen hade börjat på 1970-talet. Det ledde till att Sverige rasade från sin topplats bland världens sjöfartsnationer. 1982 kom det första statliga stödet till sjöfarten, som reducerade redarnas kostnader för sociala avgifter i vissa fartyg. 1988 infördes det stöd som, trots att den borgerliga regeringen 1992 försökte inrätta ett internationellt skeppsregister, fortfarande gällde 1995. Men stödet saknade långsiktighet, så utflaggningen fortsatte om än i långsammare tempo.
I november 1995 presenterades en sjöfartspolitisk utredning, som förespråkade ett långsiktigt sjöfartsstöd. Utredaren Gunnel Färm konstaterade att den svenskflaggade handelsflottan drog kortaste stråt gentemot redare med billig arbetskraft under utländsk flagg i registerstater som inte ställde krav på varken arbetsmiljö eller säkerhet och som hade inga eller låga skatter.
Året därpå tog riksdagen beslut om ett femårigt sjöfartsstöd och branschen var glad. 400 miljoner per år tilldelades redarna för de svenskflaggade lastfartyg som gick i den konkurrensutsatta utrikestrafiken.
Samma år bestämde riksdagen också att den särskilda sjömansskatten, som kom till 1950 genom en nordisk överenskommelse, skulle avskaffas. Istället fick sjöfolket en skattereduktion och ett avdrag.

Estonia sänkte passagerartrafiken
Färjetrafiken, som drabbades av en hård smäll när Estonia gick under en ovädersnatt i september 1994, hade svårt att hämta sig. Men så introducerades höghastighetsfärjorna på bred front. Varje färjerederi med självaktning skulle ha dem. Katamaran eller enkelskrov, det var frågan – men snabbt skulle det gå. Om folk inte vågade nöjeskryssa, så skulle de istället komma fort fram.
Idag är inte många höghastighetsfärjor kvar. Rederier som Seacat försvann och Stena som bara har en höghastighetsfärja under svensk flagg har dragit ner på tidtabellen för denna. Gotlandstrafiken kör snabbt men har valt en annan typ av fartyg.
Hög bränsleförbrukning kopplat till stigande oljepriser är en av förklaringarna till det minskade intresset. En enkelresa med HSS Carisma Göteborg-Fredrikshamn drar ungefär lika mycket bränsle som att flyga en Boeing 737 från Göteborg till Madrid.

Stopp för taxfreeförsäljning
Men snart kom nästa smäll för färjebranschen: 1999 satte EU stopp för försäljningen av taxfree på resor inom unionen.
Resandet rasade igen. Taxfreestoppet gjorde att rederierna var tvungna att ta ut det resan kostade på biljettpriset.
Lösningen heter Ropax. Kombinerade last- och passagerarfartyg, där resandet blivit en fråga om ren transport med ett mycket litet utbud av mat och nöjen.
Men det var inte bara färjesjöfarten som hade problem. Utflaggningen stannade inte av på lastfartygssidan. Norge, Danmark och Holland införde nettolöner, det innebar att staten avstod från att ta in skatter och sociala avgifter för de anställda.
Den svenska handelssjöfarten var återigen hotad eftersom konkurrenssituationen för de svenska rederierna blev snart sagt omöjlig.

TAP-avtalet
1998 gjorde staten, arbetsgivarna och sjöfacken en överenskommelse. Fack och arbetsgivare enades om att sänka kostnaderna genom ett särskilt avtal, TAP-avtalet, som står för Tillfälligt Anställd Personal. Sjöfolk från icke-EU-länder fick ett svenskt avtal under de månader de arbetade ombord, men inte någon fast anställning. I gengäld sköt staten till mer pengar till bemanningskostnaderna på svenska lastfartyg i utrikesfart.
Bemanningsbolaget Ferm blev först ut med att förhandla om och införa TAP-avtalet inom rederiet i december 1998. Fast då hade redan rederiet Furetank anställt TAP-are utan att förhandla.
TAP-avtalet är den fråga som varit mest omdebatterad de senaste tio åren. Ett nödvändigt ont för att rädda jobben, säger försvararna. Ett skit som tar jobben från svenskt sjöfolk i svenska båtar, säger kritikerna.
År 2000 fanns det i genomsnitt 315 TAP-anställda per månad. År 2004 var snittet uppe i 544 per månad, med en toppnotering i juni med 590 befattningar.
Å andra sidan ökar numera även jobben för svenskt sjöfolk.

Civil bemanning på isbrytarna
Efter 74 år med militär bemanning på de svenska isbrytarna började försvarsmakten släppa taget år 2000. Då gick de första isbrytarna över till Sjöfartsverket istället och fick civil bemanning.
Den 8 juni 2001 fick slutligen Atle och Ymer civil bemanning och därmed var isbrytningen en helt civil angelägenhet. Något som först Sjöfolksförbundet, sedan Seko, krävt under många år. En hjärtefråga för svenskt sjöfolk var löst.

Öresundsbron tog fler jobb
Sommaren 2000 stod så Öresundsbron klar. Det drabbade färjetrafiken över Öresund. Redan den sista oktober året innan la Scandlines ner trafiken och sa upp personalen. Utan att få avsluta med en sommarsäsong, som är den enda lönsamma tiden på året, hade man inte råd att ta en hel vinter med förlust. Politiker i Malmö och Köpenhamn försökte få regeringarna att ställa upp med pengar att driva färjorna tills bron stod klar, men fick nej.

Nettolönesystem enligt EU-modell
I slutet av 2001 kom beslutet som skulle vända utvecklingen på allvar. Då beslutade riksdagen om ett nettolönesystem fullt ut, enligt EU:s riktlinjer. Nu omfattas inte bara lastfartyg utan också passagerarfartyg i utrikes trafik.
Sedan dess har det blivit allt ljusare för branschen. De svenska rederierna började beställa fartyg igen. Även om de första årens nytillskott bara ersatte gammalt tonnage, som såldes till utlandet, så började man se en trendbrott förra året. Nu är nettotillskottet ett faktum.
Just nu utreds också möjligheten att införa en tonnageskatt för sjöfarten, något som redan finns i många länder i Sveriges närområde.
Medlemsmässigt gjorde Seko sjöfolk en bottennotering i mars 2002. Med fler jobb ökar nu medlemsantalet.
Trots alla smällar har också färjetrafiken kommit igen något så när. Stena Line redovisade en vinst på 115 miljoner för 2004, vilket är 100 miljoner mer än året innan. Stena-sfären gjorde för övrigt en samlad vinst på 3,5 miljarder, det bästa resultatet sedan 1995. Men de skandinaviska färjelinjerna gör inga lysande resultat.

EU satsar på sjöfarten
Idag har svenska rederier beställningar på ett 60-tal fartygsbyggen runt om i världen. Och det börjar på att bli brist på både manskap och befäl i Sverige.
Bristen på inhemskt befäl och manskap gäller för övrigt hela EU. En bekymrad EU-kommission har till och med gjort en egen webbplats för att värva ungdomar till jobb inom sjöfarten.
Sjösäkerheten har också blivit en allt viktigare fråga inom EU. Efter Estonias förlisning kom nya säkerhetsbestämmelser för passagerarfartyg.
I december 1999 bröts tankfartyget Erika i två delar utanför den franska Atlantkusten och släppte ut mer än 10.000 ton tjockolja. I efterdyningarna efter oljetankern Erikas haveri bildades den Europeiska sjösäkerhetsbyrån, Emsa. I Emsas styrelse sitter två svenskar, en av dem är Sekos vice ordförande Tomas Abrahamsson.
När sedan den bekvämlighetsflaggade oljetankern Prestige sjönk utanför den spanska nordvästkusten 2002, med stora oljeskador som följd, satte EU fokus på miljöhoten från bekvämlighetssjöfarten.