De hoppas att jobb blivit räddade. Att de unga som arbetar i företaget får stanna.

Lönerna är individuella och hemliga, vi får fram att lönesänkningen i snitt är mellan 2 500 och 3 000 kronor per månad och person. Något som slår olika beroende på den personliga ekonomin.

Det finns de som tjänar ner mot 20 000, där bruttogränsen lagts, men ingen vill berätta hur just han eller hon har det.

Kenneth Ankel, personalstyrare på bemanningsenheten, säger att han och frugan klarar sig bra. De har båda fast heltidsarbete och barnen är utflugna.

– Andra, ensamstående med barn, kan få det värre, säger han, och understryker att han hoppas att avtalet inte får till följd att det blir en permanent rationalisering.

Kenneth Ankels arbete ska göras på samma sätt som tidigare, med lika många turer och lika många tåg, på 80 procent av tiden.

– Ingen får vara sjuk helt enkelt, det bygger helt på det, säger han.

Andra frågar sig hur det går ihop ekonomiskt för företaget när personalen ska arbeta mindre och få nästan lika hög lön. Arbetsmängden är densamma och i Umeå är det ingen kris.

Om det trots uppoffringen blir uppsägningar längre fram är det många som blir besvikna, något som både fack och företag får försöka hantera på bästa sätt.

En av dem som blir besviken är Jenny Jonasson, nyanställd och lite stressad när vi går förbi.

– Jag kan ställa upp de här månaderna för att fler ska få behålla sina jobb, säger hon. Några tusenlappar i lägre lön påverkar mig förstås, men jag får prioritera. Hoppas bara att det fungerar.

I Västerbotten lades ett varsel på nio personer i december och det är jobb som räddades. Och som Michael Lindgren, klubbordförande i Umeå, är glad för.

Han undrar annars mest över hur verksamheten ska gå ihop på en ort där krisen är obefintlig.

– Vi saknar förare till 80 turer i februari, säger han. Sen är det förstås medlemmar som är slitna och knappt haft någon möjlighet att ta ut några extra lediga de senaste åren. För dem blir det bra att få vara lediga.

Sven-Olov Oderljung ska snart gå i pension. Han var klubbordförande en gång i tiden, och det som hänt nu har han aldrig varit med om.

– Krisavtalet är ett tecken på den stora samhällsförändring vi är med om. Det sprider sig till allt fler företag och hela samhället  skakas om. Vi får se vad som kommer ut av det, säger han.