I en Bullerbyidyll någonstans i södra Sverige, dit inte ens hyrbilens gps hit­tar, bor Nils. På vägen dit hamnar jag mitt i skogen utan minsta koja inom synhåll men gps:en påstår ändå att jag är framme. Så jag ringer honom, lätt desperat.

– Ja du, det är meningen att det ska vara svårt att hitta mig, förklarar Nils innan han ger mig anvisningar om hur jag ska köra.

– Jag vill inte ha så mycket med männi­skor att göra.

Ett hus med lite åkermark, en misskött äppelodling, en traktor och en lada. I när­ heten ligger en liten sjö med fiskemöjligheter

där Nils har båt och brygga. Hit flyttade han och hans fru i december. Till sommaren ska han få låna några får av en granne för att ha i hagen, och så tänker de skaffa höns.

– Bättre än så här kan jag nog inte få det, för jag kan gå och påta i min egen takt. Du vet, jag har ju ingen stresstålighet alls, be­rättar han under en rökpaus på verandan, i en något tvekande vårsol.

Historien börjar i april 2009. Nils arbetade som signaltekniker och var ute och gjorde ett efterarbete på stambanan. Med sig hade han en praktikant från järnvägsskolan. Det var dubbelspår och full hastighet tillåten.

Praktikanten jobbade i spåret och Nils höll utkik efter tåg, en så kallad tågvarnare, vil­ket krävs när man arbetar i trafikerat spår. Plötsligt kommer ett X 2000 i full fart och Nils uppmärksammar praktikanten på det. Sedan tar han sig ned från spåret. På väg bort märker han att praktikanten har fastnat med foten under en urgrävd sliper.

– I det läget hinner man inte tänka så myck­et, det är ren instinkt. Jag var så uppe i situa­tionen och fick en nästan övermänsklig kraft.

I absolut sista sekund lyckas Nils få loss praktikanten och de kunde kasta sig åt sidan.

– Lokföraren nödbromsade ju så att hela tåget rök och jag kände suget från tåget när det rusade förbi. Det var en nära­döden­upp­levelse som hette duga.

Efteråt hade han svårt att släppa händelsen. Han led av stress och ångest och hade mar­ drömmar varje natt där han återupplevde det framrusande tåget. Men han tänkte att det skulle gå över om han bara jobbade på.

– Det här var precis innan underhållet skulle konkurrensutsättas och Banverket skulle bolagiseras och bli Infranord. Alla var lite nervösa för jobben, och jag hade ju säkerhetsklassat arbete. Så jag vågade inte söka psykiatrisk hjälp för då tänkte jag att jag skulle bli av med jobbet.

Han hade mycket sparad övertid och se­dan kom semestern, så han tog ledigt från maj fram till augusti och tänkte att proble­men skulle försvinna under tiden. Efter se­mestern jobbade han ungefär en månad men orkade sedan inte mer. Han gick till husläka­ren men vågade inte ta upp de psykiska be­ svären av rädsla att inte få behålla jobbet. I stället blev han sjukskriven på grund av en gammal skada i armbågen som slets upp på nytt i samband med att han drog loss prak­tikanten från spåret.

I januari 2010 gick han tillbaka till jobbet.

– Men då var det en kille som dog när han jobbade på spår i Norrköping – då bröt jag ihop. Jag gick till husläkaren och berättade allt och han gav mig diagnosen PTSD (post­ traumatiskt stressyndrom). Och då fick jag akuttid hos psykiatrin.

Sedan dess har han inte jobbat, men i stäl­let fått slåss mot Försäkringskassan. Först för att få sjukersättning (som förr hette sjuk­pension). När det var klart stod nästa strid kring om det var en arbetsskada eller inte, något som påverkar ersättningen i högsta grad. Tanken är att den som skadats i jobbet ska hållas ekonomiskt skadefri.

– Jag tycker inte att man ska bli straffad för att man räddar livet på en annan män­niska, säger Nils.

Men Försäkringskassan ifrågasatte allt. För det första diagnosen – det kunde vara något annat, för det andra att besvären skulle ha med olyckan att göra – de verkade ju ha haft gott om tid att ta sig från spåret, och för det tredje att det tog nästan ett år innan Nils sökte psykiatrisk hjälp.

– Tre experter i psykiatri och två läkare är övertygade om både diagnosen PTSD och att den beror på händelsen på spåret. Ändå ifrå­gasatte Försäkringskassan det utifrån utlå­tanden från två läkare som aldrig träffat mig.

Han fick avslag på sin begäran om livränta. Med hjälp av facket och LO­-TCO rättsskydd överklagade han beslutet till förvaltningsrät­ten. Men domen blev ett bakslag. Förvisso, skrev rätten, är det troligt att han har rätt, men eventuellt kan det finnas andra förkla­ringar. Det främsta problemet var att det inte fanns några bevis för att han haft psykiska besvär direkt efter händelsen.

Nils överklagade till kammarrätten och kom då på att han kan ha nämnt händelsen och besvären för den akupunktör han gick till för armsmärtorna direkt efter olyckan. Och mycket riktigt, i hennes journalanteckningar stod inte bara det utan även att hon behand­lat honom för stress och sömnproblem samt uppmanat honom att söka psykiatrisk hjälp – och det bara någon vecka efter händelsen.

Det räckte för att övertyga kammarrätten som dömde till hans fördel.

– Och i går kom pengarna, så nu kan jag känna att jag kommit till ett avslut där. Men det har varit en kamp hela tiden som jag inte hade klarat av utan stöd från min fru och hjälpen från rättsskyddet. Det är omöjligt att ensam kämpa mot byråkratin om man sam­ tidigt är sjuk. Så jag vill att du skriver att jag är väldigt tacksam mot dem, och glad att jag är med i facket.

Det rättsliga efterspelet är över och han får de pengar han har rätt till. Men PTSD måste han leva med resten av livet.

– Jag har ständiga bilder i huvudet, flash­backs och mardrömmar som spelas upp på nätterna. Jag var ju tvungen att flytta hit där det inte finns någon järnväg i närheten. Där vi bodde förut kunde jag höra signalerna från järnvägsövergången på kvällarna. Det räckte att jag såg en husvagn eller någon i arbets­kläder för att jag skulle bryta ihop. Men det här, det är som balsam för själen, säger han och gör en gest ut över trädgården och åkern.

Nils heter egentligen något annat.