–Ja, och när midjan är normal är benen jättelånga, suckar Anna-Karin Linder, lokförare och banarbetare.

Det är träff med Seko väg- och bans kvinnliga nätverk och arbetskläder är en av de frågor som alla har synpunkter på, som alltid när kvinnor i branschen möts.

Madelene Berglund undrar varför arbetsbyxor inte har stretchmaterial på knän, i rumpa och gren. Och hur det kommer sig att byxor och jackor ska vara så täta att svetten bokstavligen rinner ner i skorna.

Madelene Berglund håller upp ett par arbetsbyxor

Representanterna från det kända arbetsklädesmärket, som är inbjudna till nätverksträffen i Alvesta, försvarar sig med att stretch är på väg.

– Ni går händelserna lite i förväg, säger Rose-Marie Sjölund, designer av damkläder.

Åsikterna om stretch går isär bland nätverksdeltagarna. Det kan bli sladdrigt, tycker någon, andra längtar.

Byxor är ett tydligt problem, är de inte för långa, är de för vida, smala, raka eller helt enkelt sten- hårda.

– Jag kör dumper och sitter mycket, säger Cecilia Berg. Mina byxor nyper så hårt att det blir blåmärken i ljumskarna. Det gör oerhört ont efter ett arbetspass.

Annelie Dahlberg – som tillsammans med Jenny Ogén bjudit in till dagens möte – beskriver målande hur hon viker upp ärmarna på sin jacka så att det bildas en tjock korv runt handlederna.

– Det går knappt att arbeta, säger Annelie, som sköter rastplatser på Öland när hon inte är fackligt aktiv i Seko.

Emma Landin och Klara Persson arbetar som anläggare.

De tolv kvinnor som kommit till Alvesta för att vara med på nätverksträffen kommer från olika företag och har skilda yrken. Det är alltifrån dumperförare och nyblivna maskinförare till tunneltvättare, asfaltläggare, trädgårdsarbetare och anläggare. Flera har fackliga uppdrag som medbestämmandeombud, MB, och/eller skyddsombud.

– Som MB får jag information som jag annars inte skulle ha fått. Det känns bra, säger Klara Pers- son, anläggare på NCC i Uppsala. Hennes kollega Sabina Löfstedt, även hon MB, håller med.

Inom Väg och ban finns 800 kvinnliga medlemmar, av totalt cirka 20 000. Alla 800 ska ha fått inbjudan till nätverksmötet, men en rundfrågning bland de närvarande visar att det inte fungerat fullt ut. Många medlemmar har inte fått någon inbjudan.

Jenny Ogén och Annelie Dahlberg blir bekymrade. De har i flera år och på olika sätt försökt förbättra möjligheterna att nå ut till alla kvinnliga medlemmar.

– Det är trist, vi får undersöka vad det beror på. Men vi ger oss inte. Vi ska få det att fungera. säger Jenny Ogén, asfaltarbetare på Skanska i Malmö och fackligt aktiv.

Träffen i Alvesta är mest till för att kvinnorna, som i de flesta fall är ensamma på sin arbetsplats, ska få chans att prata om allt de inte kan snacka om på jobbet.

– Vi kände att det fanns ett stort behov av att ha den här träffen. På utbildningarna, som vi fyllt till brädden, hinner vi inte, säger Annelie Dahlberg.

– Nästa möte nätverket kallar till kanske blir en utbildning i förhandlingsteknik, det beror på vad medlemmarna vill, säger Jenny. Hittills har vi haft kurser i medbestämmande och avtalsfrågor.

Men idag är det prata, prata, prata som är det centrala. Det bubblar av lust att berätta och fråga kollegerna om jobb, löner, arbetsvillkor, arbetstider, arbets- miljö och fackligt arbete. Ingen fråga är för liten eller ointressant.

Kvinnorna är överens om det mesta, som att kläder för alla innebär såväl större som mindre storlekar. Något manliga kolleger också vill ha visar det sig, när möjligheten finns.

– När jag började som anläggare ville jag ha mindre handskar och det skulle gå hur bra som helst att ordna. Men när jag, som är ensam tjej på jobbet, ska hämta ett par små handskar på lagret finns det aldrig några kvar, säger Emma Landin, anläggare på Svevia i Skåne.

Diskussionen om kläder har pågått så länge Anneli Dahlberg kan minnas och förmodligen längre tid än så.

-Ja det är inte klokt egenlitgen. När vi har våra nätverksträffar märks det vilket problem det fortfarande är, säger hon.

Seko har tagit många initiativ genom åren för få fram nätverk och öka kvinnorepresentationen i styrelser och på förbundskontoret. Det mesta har runnit ut i sanden.

Kvinnorna i Väg- och ban gör allt de kan för att hålla liv i sitt nätverk, men möter fortfarande en del motstånd. Det är en del gnöl från klubbordförandena när kvinnorna ska träffas.

– Det kostar ju pengar, säger Annelie och Jenny.

Annelie Dahlberg

För att stärka nätverkstanken var Annelie Dahlberg med och skrev en motion till Sekos kongress i april i år om att bilda ett kvinnligt nätverk på nationell nivå. Förbundsstyrelsen gick emot och ansåg att det inte är bra att organisera nätverk uppifrån. Kongressen tyckte annorlunda och röstade igenom motionen.

Förbundet jobbar just nu med frågan, enligt Ingela Edlund, ombudsman på Seko med ansvar för jämställdhetsfrågor, som tillsammans med ledningen ska göra verklighet av beslutet.

– Vi har inte hunnit så långt ännu. Det vore bra om det även bildades fler nätverk på bransch- och företagsnivå, säger hon. Det behöver vi.

Idag finns kvinnliga nätverk på Postnord, i energibranschen och på Väg- och ban.

Annelie Dahlberg är otålig.

– Det måste hända något, säger hon. Seko har ny ledning, ny styrelse och ett uppdrag att bilda ett gemensamt kvinnligt nätverk.

– Om inte det räcker för att få en förändring så att kvinnorna inom Seko blir starkare, då vet inte jag vad vi ska göra, säger hon.