– Kritikerna är ofta lite äldre, erfarna och kompetenta personer som funderat länge på hur de ska agera. Många gånger är det i sin profession de agerar, säger Ulla-
Carin Hedin, professor i socialt arbete vid Göteborgs universitet.

Hon är en av tre författare till boken När man måste säga ifrån (Natur och Kultur 2008). Den bygger på intervjuer med knappt ett 30-tal kritiker inom offentlig sektor.
I flera fall är det fackliga organisationer som tipsat forskarna.

Intervjupersonerna berättar i boken varför de kritiserat sin arbetsplats och vilka konsekvenser kritiken fått för dem personligen, och för verksamheten.

En slutsats som författarna drar är att den som för fram kritik på jobbet i många fall drabbas av repressalier från arbetsledning och/eller arbetskamrater. Särskilt gäller det om den kritik som förts fram blir känd utanför arbetsplatsen, via facket, media
eller någon tillsynsmyndighet.

Å andra sidan blir det sällan någon förändring, eller förbättring av missförhållanden, så länge kritiken stannar internt. I den undersökning som Ulla-Carin Hedin och hennes kolleger gjorde gick tre av fyra av kritikerna ut externt med sin kritik eftersom de inte fått något gehör på sin arbetsplats.

Ulla-Carin Hedin pekar på två typer av repressalier som drabbar kritiker:
Personliga, det börjar ”snackas skit” om kritikern, hen får ta emot hot, eller blir isolerad då arbetskamraterna drar sig undan.
Eller också blir det effekter i form av ändrade arbetsvillkor, ibland både och. Den som sagt ifrån kan exempelvis få sämre arbetsuppgifter, ändrade scheman,bli omplacerad eller tvingas bort från arbetsplatsen.

Repressalierna riktar sig mot dem som fört fram kritiken oavsett vad den innehåller. Det inträffar att kritiken som sådan tas emot välvilligt och att det blir förändringar
av verksamheten. Men ändå straffas den som sagt ifrån.

Att straffa kritikern har visat sig ha ett visst egenvärde, inte minst symboliskt, enligt författarna. Det gäller att skrämma andra så att de inte följer kritikerns exempel. Arbetsledare som påpekar fel straffas extra hårt för sin ”bristande lojalitet”.

Ulla-Carin Hedin tror att repressalier mot kritiker leder till att det blir tyst på många arbetsplatser. Det kan ha hänt på den egna arbetsplatsen, man kan ha hört att andra råkat illa ut och läst om det i tidningen.

– När vår bok kom ut blev det ännu ett exempel som skrämde, vilket vi faktiskt funderade över.

Även om kritiken enbart förs fram internt kan den som klagat hamna i en skör situation, bli omplacerad eller tvingas sluta. Det är inte ovanligt att intern kritik nonchaleras, de som påpekar brister får helt enkelt ingen reaktion. Det leder i sin tur till att kritiken växer och blir känd utanför arbetsplatsen.

För kritikern spelar det mindre roll vilken väg hen har gått, till facket, media eller tillsynsmyndighet. Reaktionen mot individen blir tuff oavsett vilket.

Många forskare har visat att arbetsplatserna blev tystare under 1990-talet.

– Vi kunde se att det fanns ett samband med den ekonomiska krisen. Tyvärr har det inte blivit bättre sen dess, säger Ulla-Carin Hedin.