Niclas Stockenstrand hade jobbat som konduktör på Tvärbanan i Stockholm i tretton år när hans arbetsuppgifter togs över av en stolpe.

Niclas Stockenstrand är en av de konduktörer vars arbetsuppgifter lika gärna kan utföras av en stolpe, enligt uppdragsgivaren Storstockholms lokaltrafik (SL) och arbetsgivaren Arriva.

– Jag har jobbat 13 år på Tvärbanan, när jag började var den inte ens färdigbyggd. Och med tiden utvecklade vi våra arbetsuppgifter så det handlade om mycket mer än att bara visera biljetter.

Till exempel när ett gäng konduktörer plockade fram snöskyfflarna vid ett kraftigt snöfall då den kommunala snöröjningen dröjde. Eller när konduktörerna lärde sig de närliggande gatorna för att kunna hjälpa resenärerna att hitta rätt när de klev av spårvagnen. Eller när en resenär glömt ett större musikinstrument ombord.

– Han kom fram till mig att berättade det. Då sa jag till föraren som ropade ut i radion. Vi fick kontakt med den vagn som hade instrumentet ombord och kunde bestämma vid vilken station de skulle lämna över det.

Stolparna kan bara visera biljetter.

Det började som ett arbetsmiljöärende och slutade med att konduktörerna ersattes av stolpar och blev uppsagda. Utrustningen som konduktörerna använde för att läsa av biljetterna var för tung och kunde leda till förslitningsskador. Det kom företagshälsovården fram till, något som även Arbetsmiljöverket konstaterade.

Till en början, när stolparna diskuterades, uppfattade skyddsombuden det som att det var en möjlighet att förbättra arbetsmiljön för konduktörerna genom att

få bort en monoton och slitsam rörelse. Inte att få bort konduktörerna.

Under ett års tid gjordes ett försök med stolpar då konduktörerna fick andra arbetsuppgifter.

– Många sökte sig bort redan då, men jag var väl lite naivt godtrogen. Jag trodde att de skulle inse att det behövs människor i den här verksamheten men, nähä.

– Jag inser ju att teknikutveckling är bra, men teknik kan aldrig ersätta den mänskliga kontakten. Så jag tror nog att resenärerna känner sig rätt ensamma nu, säger Niclas Stockenstrand.

Nu söker han nytt jobb, och vill gärna fortsätta inom den spårbundna trafiken.

– Jag har sökt till Stockholms spårvägar och till SJ. Det vore kul att jobba på fjärrtåg, men samtidigt gillar jag spårvagn. När man åker över vattnet vid Stora Essingen en tidig morgon, och ser solen gå upp över Stockholm och alla öar. Att kunna följa årstidsväxlingarna genom fönstret när man åker genom Stockholm.

Han saknar det sociala i arbetet, både i umgänget med arbetskamraterna, som förvisso träffas en gång i månaden, och med resenärerna. Just relationen till resenärerna var även det något som utvecklades med åren, framför allt hur man läser av dem.

– Man blir duktig på att se vilka man ska undvika och vilka man ske ge lite extra uppmärksamhet. Vilka som faktiskt vill ha svar på en konkret fråga och vilka som bara vill gnälla av sig. Vi såg ju till att resenärerna kunde känna sig trygga och ha någon att vända sig till.

Klubbordförande Lina El Yafi, som är förare, är kritisk till hur hela processen gått till.

– De drev det som ett arbetsmiljöärende, men jag tror att syftet hela tiden var att spara pengar genom att minska på personalen, säger Lina El Yafi.

Men behovet av information, att ha någon att fråga, säkerhet och trygghet, är inget stolparna kan stå till tjänst med, menar Lina El Yafi.

 

Lina El Yafi

– För oss förare har arbetsmiljön blivit sämre. Många resenärer knackar på rutan till förarhytten för att fråga om hur man betalar och så vidare. Vår tidtabell är pressad nog som det är och det gör det ännu värre. Dessutom kan vi inte alltid svara, vilket ger missnöjda resenärer.

Hon är noga med att påpeka att det inte är tekniken i sig som är problemet. Rätt använd kan den göra livet lättare och arbetet bättre för alla.

– Men som det är nu stannar vinsterna med teknikutvecklingen bara hos företagen. Vi blir i stället av med jobbet eller får otryggare anställningar och en sämre kvalitet på det vi gör, säger Lina El Ya .

För att få en förändring krävs politiska beslut, tror hon.

– Om teknikutvecklingen i stället kan leda till att vi inte behöver arbeta lika mycket och får mer fritid, men utan försämrad levnadsstandard, så är det bara positivt. Men så är det inte nu.