Olle Fredriksson är skeptisk till förslaget om ny pensionsålder, även om han själv jobbar på, långt efter pensioneringen.

– Jag fattar ju att man inte klarar att jobba så länge om man haft ett slitsamt jobb, som gruvarbetare, hela sitt liv. Men vi har ju inte slitit så hårt så vi kan jobba vidare, säger han.

Men nu, vid 73 års ålder, börjar både han och kollegan Sören Isaksson känna att det snart är dags att lägga fotbojorna på hyllan.

– Först ska vi göra ett besök hos en som gör samhällstjänst, säger Olle Fredriksson när han kliver in i bilen och tittar på dagens schema.

Vi parkerar bilen en bit ifrån verksamheten där klienten gör sin samhällstjänst. Olle ringer upp:

– Hej, det är frivården här. Vi sitter i en röd bil här utanför. Kan du komma ut och säga hej, säger han.

Strax därpå öppnas dörren och klienten kommer ut. En handskakning senare är det klart, och Olle Fredriksson kliver in i bilen igen.

Samhällstjänst innebär att den dömda ska göra ett samhällsnyttigt och oavlönat arbete på sin fritid.

En stor del av deras arbetstid går åt till bilresande, på förra passet körde de till exempel 35 mil. Och det börjar slita, konstaterar de, framför allt när det är mörkt och kallt är det jobbigt att vara ute och köra så mycket.

 

Det blir mycket tid bakom ratten för Sören Isaksson och Olle Fredriksson.

– Vi turas ju om och kör varannan gång, men jag börjar bli lite mätt på det här nu, säger Sören Isaksson.

De är båda veteraner, med bortåt 50 år vardera inom Kriminalvården. Och med sina 73 år är de äldst av de sammanlagt sex pensionärer som arbetar för frivården i Uppsala.

– På en del ställen har frivården anställt studenter. Men då har det blivit en del konflikter, när de kommer och sticker en blåsapparat under näsan på en gammal gråtjuv. Vi har ju jobbat med de här människorna i en massa år, så vi vet hur de fungerar, säger Olle Fredriksson.

– Vi har ett överfallslarm, men det har vi aldrig behövt använda.

Diskretion är a och o i deras arbete. Av respekt för klienternas integritet har de genom åren hittat alternativa lösningar. Som personen som inte ville att barnen skulle veta, som de fick ta med på en biltur varje gång det var dags att blåsa.

– Och på ett ställe var det två grannar med fotboja, där ingen visste att den andra hade det. En gång när vi skulle besöka den ena så kom den andra precis ut genom sin dörr. Då fick vi slänga oss i buskarna och kravla runt, berättar Olle Fredriksson.

Näst på schemat står en avbojning, alltså att en klient som avtjänat sitt straff och ska bli av med fotbojan. Det tillhör det mer angenäma uppdragen i deras arbete.

– Jo, vi är ju aldrig så populära som då. Du vet, en gång var det en som satt med en ölburk i handen och väntade på att vi skulle knipsa loss bojan.

Under strafftiden med fotboja måste klienten hålla sig helnykter och har bara vissa platser den får befinna sig på, till exempel i hemmet och på arbetet. Olle och Sörens uppgift är att kontrollera det där med nykterheten.

Olle Fredriksson ringer klienten och berättar att vi är på väg.

– Tjena! Olle på frivården här. Vi är där om en kvart. Då kommer friheten, hehe.

 

Att ta av fotbojor tillhör det trevligare arbetsuppgifterna.

Dagens avbojning har emellertid ingen öl i handen och har inga större festligheter planerade.

– Nä, jag ska ta det lugnt.

– Men det känns väl bra? frågar Olle Fredriksson.

– Jo, men jag kommer att sakna att ha gamla gubbar som kommer och stör. Jag funderar på att fixa fotboja en gång till bara för att få träffa er igen, hehe.

Frivården i Uppsala har tre team med respektive två personer som delar på jobbet. Det innebär arbete var tredje vecka, oftast tisdag, torsdag och helgen.

– Framför allt på helgerna kan det bli långa dagar, ibland 10–11 timmar. Du vet, för oss pensionärer finns inga avtal, vi går bara på timme, säger Olle Fredriksson.

Och det är inte så välbetalt heller, tycker de. Så det är inte för pengarna de gör det.

– När vi började hade vi 100 kronor i timmen och det var ju mindre än McDonald’s-ungarna. Det kändes inte så kul med tanke på vår erfarenhet. Nu får vi 120 kronor i timmen, så det är lite bättre.

– Det är klart det är bra med en extraslant, men det är framför allt den sociala biten som gör att jag fortsätter, säger Sören Isaksson.