Hon mönstrade på första gången 1976. Då som mässman, eller stewardess, på ett av Transatlantics fartyg.

– Jag började på lastbåt som gick mellan Göteborg och Australien. Det var en resa på tre månader. Och vi var till sjöss i en månad i sträck utan att angöra någon hamn.

För henne var det inte jobbigt att vara borta hemifrån så länge.

– Jag träffade min blivande man ombord så det var aldrig några problem.

Som stewardess serverade hon befälen i deras mäss, eller mässar snarare.

– Det fanns en mäss för de vanliga befälen och sedan hade de högsta befälen en egen liten matsal. Men allt sådant är ju borta nu. Nu äter befäl och manskap tillsammans.

Hon har alltid trivts till sjöss även om det kan vara lite stökigt ibland. Som när hon inte hann hem till jul utan fick fira till sjöss.

– Vi gick från Frankrike och ut på Biscaya. Skepparn, som var lite tokig, ville hinna hem till Göteborg för att fira jul så han stod på rejält. Det blåste ganska mycket också, så lasten började slita sig och två matroser blev skadade av en kätting som slitit sig. Det var lite läskigt när man hörde mullret från lastrummet när lasten började fara runt. Då slog han av på takten och vi fick fira jul någonstans mellan Hamburg och Göteborg. Men det var bättre det.

– En annan gång var det en andrestyrman som blev av med ett finger. Vi skulle gå med lots genom Suez och han skulle slänga ut landgången. Hans finger fastnade i vajern och slets av. Han märkte inget först utan upptäckte det först när vajern stannade precis framför honom med fingret fastklämt. Först undrade han vems finger det var.

Efter tio år på världshaven fick hon nog av långresorna. Då gick hon restaurangskola och utbildade sig till servitris. Sedan jobbade hon på olika svenska färjor tills hon fastnade på Silja Line, numera Tallink Silja, där hon jobbat de senaste 20 åren.

– Det är stor skillnad mellan att ligga på utebåt och på färja. Nu har jag levande last och förr var det död last. Det krävs ju mycket mer fjäsk för den levande lasten.

När hon började på färja fick hon också upp ögonen för facket och hon har länge varit fackligt aktiv – både på klubb- och avdelningsnivå.

– Men jag måste erkänna att när jag började på lastbåt gillade jag inte facket. Jag tyckte de var jobbiga och jag hade god lust att slänga en ombudsman överbord när han besökte min båt en gång.

Ångrar du någon gång att du gick till sjöss?

– Nej, jag ångrar ingenting, jag trivs väldigt bra även om det kan vara stressigt och jobbigt ibland. Vet du, när jag står i köket ombord och hör slamret av tallrikar och kastruller och hör beställningarna som ropas ut och småpratet runt omkring – då är det som musik för mig. Då trivs jag.