I det som kan kallas kapprummet finns några leksaker, barnböcker och tofflor för besökande barn och vuxna. En griffeltavla för de allra minsta hänger på väggen.

Två dörrar leder ut ur och in i rummet.

Hinseberg, ett par mil utanför Örebro, är Sveriges största anstalt för kvinnor. Den har högsta säkerhetsklass och det finns cirka 100 platser för kvinnor, som dömts till minst två års fängelse. För närvarande är det fullbelagt.

Många som avtjänar sina straff på Hinseberg har dömts för narkotikabrott, och en del av dem har egna missbruksproblem, som de kan få hjälp med i något av anstaltens behandlingsprogram.

100 intagna och ungefär lika många anställda ska se till att verksamheten flyter. Den största personalgruppen är kriminalvårdare, de har den dagliga kontakten med de intagna, är kontaktpersoner och sköter verkställighetsplaneringen.

På anstalten finns också behandlare (en del av dem är kriminalvårdare), produktionsledare, kockar, trädgårdsarbetare, arbetsförmedlare, andlig stödpersonal, lärare och kriminalvårdsinspektörer.

Den andliga verksamheten är viktig, säger personalen. Med präst, pastor, imam, ka­tolsk nunna och ortodox präst, kan intagna lätta sina hjärtan, berätta om sina katastrofkänslor, sin ångest och oro, sin skam och sitt ibland dåliga samvete.

–De har en profession som inte har med verkställigheten av straffet att göra. Det blir ett andningshål för många intagna, säger Maria Christiansen, kriminalvårdare och programledare för missbruksbehandling.

Hon understryker att intagna också sam­talar med personalen.

– Många är inte vana att bli lyssnade på och därför är det viktigt att vi finns där och lyssnar när de vill prata. Och vi har många spontana samtal, säger hon.

Hinsebergs vackra läge kanske inspire­rar till ett och annat samtal. Skog, åkrar  och vatten omger anstalten, och även innanför det höga stängslet är det grönt. Höga träd och gräsmattor ramar in äldre och moderna byggnader.

Å andra sidan är intagna och personal inte utomhus särskilt mycket. Varje intagen har rätt till en timmes promenad varje dag och den sker på gården framför parkgården, anstaltens huvudbyggnad.

På Parkgården finns fler­talet bostadsrum för de in­tagna, fördelade på sex av­delningar. Fem har namn
efter träd: Eken, Boken, Al­men, Linden och Lönnen.
Den sjätte heter kort och gott riksintaget. Till Riks kom­mer alla kvinnor först, här utreds deras behov och var de ska avtjäna sina straff.

Peter Fahlin är klubbordförande för Seko och arbetar på Eken och Riksintaget. Eller plan 3 som personalen säger för enkelhetens skull.

Bakom dörren med skylten Back­office har Peter och hans kolleger Anna Dahlberg och Robert Konnman ett litet kontorsutrymme där de kan sköta det administrativa arbetet.

Varje intagen har till exempel en verkställighetsplanering som ska fyllas på och följas upp regelbundet.

Administration är dock en liten del av job­bet. Merparten av tiden rör sig personalen mellan olika avdelningar och verksamheter. De deltar i promenaderna, transporterar in­ tagna till och från sysselsättning, lärcentret, gympahallen, behandling, arbetsförmedlingen och mycket annat.

Varje arbetsdag börjar med att de intagnas bostadsrum låses upp. Då är klockan 07:45. På förmiddagen har de flesta sysselsättning eller studier. Efter lunch och promenad fortsätter det på samma sätt.

Det kan synas enformigt, men jobbet är i själva verket varierat och oförutsägbart, tycker Peter Fahlin och hans kolleger. Det är charmen med jobbet.

Nackdelen är att de låsta dörrarna även får personalen att ibland känna sig instängd.

– Ibland är det som om jag själv vore inta­gen, säger Peter.

Anna håller med:

– Jag tror att det är jätteviktigt för oss att vara ute i solen och naturen när vi är lediga. För att få  återhämtning. Vi är inomhus väldigt mycket och vet ibland inte vad det varit för väder under en dag, säger hon.

Trots känslan av instängdhet på jobbet föredrar de flesta att arbeta tolvtimmarspass framför kort dagar.

– Med långa pass får vi längre sammanhängande ledighet, säger Anna. Jag kan inte tänka mig att arbeta på något annat sätt.

Seko har under flera år arbetat för ökad bemanning så att kriminalvårdarna alltid kan ar­beta två och två. Peter Fahlin säger att det ser ut att bli så, det talas om kanske åtta nya tjänster.

På Hinseberg har personalen så kallade önskescheman, var och en lägger sitt eget schema på tio veckor, som ska godkännas av cheferna. Alla kriminalvårdare arbetar dag, kväll, natt och helger.

– Trots all obekväm arbetstid har vi låga löner, säger Peter. 23 000–24 000 kronor plus 36 kronor i timmen i obtillägg. Det är för lite.

Robert Konnman lägger till att han tycker att kriminalvårdare ska ställa samma krav som polisen: minst 25 000 kronor i månaden.

– På så sätt skulle fler stanna kvar i det här viktiga jobbet.