Nina Björk tvivlar på sakernas tillstånd, på konsumismen, kapitalismen och slöseriet med jordens resurser. Hon är samhällskritisk i stort och i smått, ogillar Disneyfilmernas drömbudskap och är emot såväl ägande som onödigt lönearbete. Kanske allt lönearbete, till och med.

Frågan är om det finns något i vårt samhälle som hon tycker är värt att värna om?

Det skulle i så fall vara den omsorg om framförallt barn som kvinnor tidigt tränas in i. Den måste finnas kvar och männen måste också skolas in i den omsorgsförmågan, skriver Nina Björk och man kan inte annat än hålla med.

Hon menar att ekonomin, vårt kapitalistiska samhälle, kräver att vi slutar tränas i omsorgsförmåga för att istället se relationer som varor eller tjänster.

Det är här, och på ganska många andra ställen i boken ska erkännas, som jag blir tveksam. Menar hon att alla de som har omsorg som yrke, som lönearbete bara ser barn och gamla som varor eller tjänster och inte som människor?