Elin Öberg vet inte från månad till månad om hon har jobbet kvar.

Det är i slutet av november och på posten i Gällivare är det mycket att göra. Vid tiotiden på morgonen har de flesta kammat posten för dagen och gjort i ordning sina blå lådor med såväl brev som paket.

På lastbryggan blåser det, och Elin Öberg snabbar sig på med att packa bilen. Elin är 20 år och har arbetat på kontoret sedan maj i år. Som flera andra på kontoret är hon timanställd. Det är en osäker och stressig tillvaro.

– Jag vet inte från månad till månad om jag har arbetet kvar. Det är svårt att planera, och flytta hemifrån känns avlägset, säger hon.

Elin Öberg bor med mamma i Porjus, fem mil från Gällivare.

– Bostäderna är dyra här och har man ing- en stadig inkomst blir det svårt, säger Elin.

Med den osäkra anställningen följer att hon inte heller kan planera sina vardagar. Varje anställningskontrakt anger ett visst antal timmar hon förväntas jobba den kommande månaden, men inget är hugget i sten. Arbetstiderna kan ändras från dag till dag. Ofta tvingas hon arbeta mer än heltid.

Tanken är att timvikarierna ska finnas till hands vid behov och alltid vara redo att ar- beta även om de inte är uppsatta på schemat. De ska se det som att alla dagar är vikta för Posten, även om det inte blir något arbete.

Elin Öberg tycker att det är svårt att få ihop att hon å ena sidan inte får veta om det finns arbete nästa månad, å andra sidan att hon arbetar mer än full tid, varje dag. Utan övertidsersättning. 07–16 är ordinarie arbetstid, Elin stannar ofta till 18. Hon får be- talt per timme, 125 kronor, inte mer. Övertid blir det bara när hon har ett fast schema på heltid och överskrider det.

– Trots att det så uppenbart finns behov av oss säger cheferna att det inte finns arbete. Och att det kan dröja väldigt länge innan vi kan få fast jobb. Vi får inte ens ett skriftligt schema, säger hon.

Elin Öberg är inte ensam om sin situation. På kontoret där hon arbetar finns 20 fast anställda på 19 tjänster och 10 vikarier, enligt produktionschef Tore Jirdén. Flertalet av de senare är timanställda, tre går på ledighetsvikariat för specifika personer.

Och så börjar det se ut inom hela företaget. Enligt Seko Posten ökar timanställningarna i omfattning och det är främst unga som får jobben. Några siffror finns dock inte, ännu.

Facket sa i våras upp ett avtal om behovs- anställningar som tillät 0-avtal (det vill säga avtal med 0 timmars arbetstid), men det har inte ersatts av något nytt. I stället ökar timmisarna.

Enligt Mats Lööf på Seko Posten kan facket i varje enskilt fall kräva att visstiderna ska bli fasta tjänster. Och förstås se till att timmisarna blir medlemmar. Mycket mer finns inte att göra.

I lagen om anställningsskydd finns anställningsformen allmän visstidsanställning som möjliggör timanställningar. Ny lagstiftning är på väg, men de förslag som lagts fram förändrar inget för Elin och hennes kolleger just nu. Förändringarna handlar om att minska möjligheterna att stapla visstidsanställningar på varandra i åratal. Det blir inget förbud mot osäkra kontrakt.

Nina Hirvonen är 21 år och började, liksomElin Öberg, som timanställd i maj. När hon får sitt anställningskontrakt är det oklart hur de kommande fyra veckorna ser ut. De timmar hon har i kontraktet ändras alltid.

– Jag kan fråga min chef 20 gånger hur jag ska jobba, men får ändå inget svar. Den förra chefen sa: kom klockan 07. Det skulle jag uppfatta som ett muntligt schema.

Nina Hirvonen vet varken ut eller in. Hon trivs och skulle gärna arbeta mer. Hon har bett om heltid men fått svaret att det inte finns jobb.

– Det finns inga tider till timanställda, får jag veta, och sedan anställer de fem nya precis efter. De behöver ju folk, men ger inga fasta anställningar, säger hon.

När Elin packat sin bil är det lunchdags och vi har tid att prata. Vi sätter oss i lunchrummet, där det är fullt med folk.

Mikael Johansson, som arbetat i många år, sitter vid bordet bredvid. Han tycker att villkoren för timvikarierna är urusla:

– Jag tycker inte att man ska behandla unga människor som man gör. När det var arbetsplatsträff i går fick de inte vara med, de får inga skriftliga scheman, de slängs hit och dit mellan arbetspass. Inte undra på att många lämnar oss, personalomsättningen är hög, säger han.

Efter den korta lunchen följer vi med Elin Öberg på en del av hennes turer. I dag ska hon köra tre distrikt i centrala Gällivare och strax utanför. Hon fick en veckas introduktion i maj och lär sig turerna allt eftersom.

Det är mycket trappspring inne i samhället. Hon kör säkert och vant med den lilla post- bilen, som kommer in på de smalaste av gårdar. Elin kör så nära portarna som möjligt.

– Jag känner mig sliten av ovisshet och av för mycket arbete. Posten verkar tro att vi lever för arbetet, säger hon.

Elin Öberg fortsätter sin runda och vi åter- vänder till kontoret där t f produktionschef Tore Jirdén sitter i ett rum mitt i lokalen.

Tore Jirdén har varit i Gällivare sedan i maj 2012 men började formellt sin anställning 1 november. Han har i uppdrag att se över organisationen på kontoret.

När han hör att timvikarierna på kontoret är oroliga över korta kontrakt och ovisshet, tycker han att det är orättvist.

Och skriftligt schema tycker han är onödigt eftersom arbetstiden är 07–16. Är man timanställd ska man vara beredd att arbeta varje dag.

– Man kanske inte trivs så bra med varandra. Tiden här blir ett sätt att prova på jobbet. Ingen har sagt till mig att de tycker att det är något fel på anställningsavtalen, säger han.

Ni har 20 fast anställda och 10 vikarier, tyder inte det på att ni är underbemannade?

– Vi ser över bemanningen och är inte i mål ännu. Vi har anställt 3 under hösten, men kan inte ha fler fasta just nu. Våra volymer skiftar hela tiden, vi gör prognoser men de måste ständigt ändras.

I mitten av 1970-talet hade varje enhet inom Posten 25 procent vikariehållning, berättar Tore Jirdén. Ett kontor med 10 tjänster hade 12,5 anställda.

– Så kan vi inte göra i dag, det finns inte ekonomi i det, säger han.

I dag utgår lokala chefer i stället från låg grundbemanning när de planerar antalet tjänster. En bemanning som helt och hållet förutsätter att det finns folk utifrån att plocka in vid behov.

När Sekotidningen lämnar Tore Jirdéns kontor är det sen eftermiddag och samtliga postbilar är ute på vägarna. Mörkret har sänkt sig för länge sedan, på torget lyser årets julutsmyckning upp ingången till Norrskensgallerian.