-Bra, tycker Juwanro Haddad, som snart är klar med sin ombudsmannautbildning. Seko betalar och LO står för utbildningens innehåll. 20 mars är examensdag.

Juwanro Haddad har redan arbetat som ombudsman på Seko Stockholm i två år och vet vad jobbet går ut på idag.

Det är fortfarande förhandlingar med olika arbetsgivare, för Juwanros del i huvudsak inom spårbranschen, som dominerar. Men rollen ska förändras.

-Jag ser fram emot att bli arbetarrörelsens förlängda arm ute hos medlemmarna, som det så vackert heter, säger han.

Tanken är att ombudsmännen ska lägga mer tid på medlemskontakt, prata med och möta medlemmar. Under utbildningen får de lära sig att skriva och även prata med folk.

-Rent konkret, om jag sitter och pratar med medlemmar om socialism så ska jag kunna förklara vad det innebär.

-För mig personligen handlar socialism om alla människor lika värde, oavsett bakgrund, hudfärg, kön, sexuell läggning och så vidare. Och det handlar om solidaritet: exempelvis den som tjänar mer ska betala mer för det gemensamma bästa, som skola och a-kassa.

Juwanro Haddad kom till Stockholm från Västerås 1998. Det var ont om jobb i hemstaden så det var ett naturligt steg. Han började som konduktör på Lidingöbanan, blev förare, anmälde intresse för att fackliga uppdrag och blev sektionsordförande för Seko 2006. Sen klubbordförande, ledamot av Seko Stockholms avdelningsstyrelse och så vikarierande ombudsman. Nu har han fast jobb som ombudsman och trivs.

Du anmälde själv intresse för fackliga uppdrag. Det är inte särskilt vanligt. Var kommer ditt engagemang ifrån?

-Hemifrån. Min pappa har inspirerat mig, han har varit engagerad i ett kurdiskt socialdemokratiskt parti i den iranska delen av Kurdistan, under stor del av sitt liv. För mig är han en verklig förebild. Jag ville och vill förbättra villkoren för mina kolleger, säger Juwanro Haddad, som även är politiskt aktiv i sin hemkommun Sollentuna och kandiderade till riksdagen för Socialdemokraterna 2014.

Innan har blev fackligt aktiv var han kritisk till Seko och tyckte att facket inte gjorde något. Kritiken var delvis befogad säger han, men han säger också att han nu förstår att det inte är facket som bestämmer ensidigt. I många fall har arbetsgivaren makten på sin sida och facket kan protestera men inget göra.

-Det är jättejobbigt, att ta emot information och inget kunna göra för att arbetsgivaren har lagen på sin sida, säger han. Det är där mitt politiska engagemang kommer in. Politiken kan ändra lagarna samtidigt som ett starkt fack förstås kan påverka genom att exempelvis ha bra argument.