Jag höll på att bli överkörd av en cyklist häromdagen och blev vederbörligen utskälld. ”Se dig för, din idiot, det här är en cykelhuvudled”, skrek han och försvann i femtio kilometers fart längs fagra Norr mälarstrand i Stockholm.

Det är inte helt behagligt att bli utskälld av folk man inte känner, för brott man inte visste fanns. Men sådant händer numera hela tiden i storstaden, inte sällan i trafiken. Folk skriker och tutar och pekar finger och hötter näven och knuffas och stöter till. En god vän fick sin dag förstörd av en medelålders kvinna som demonstrativt ställde sig framför hennes cykel när hon med ena benet sparkade sig fram för att parkera den. ”Du ska inte cykla på trottoaren”, väste hon.

De få gånger jag numera åker bil i Stockholm slås jag av den växande irritationen och aggressiviteten i trafiken. De något fler gånger jag åker tunnelbana och pendeltåg slås jag av den ökade trängseln och de ständiga avbrotten och förseningarna. Och varje gång jag vågar mig ut på cykeln riskerar jag att bli både fysiskt och psykiskt överkörd, numera också av cyklister som bytt Porschen mot en tjugosjuväxlad Bianchi.

Det verkar kort sagt som om vi är mitt uppe i två klimatförändringar. Luften är måhända på väg att bli varmare, men det sociala klimatet känns kallare.

Livet i storstaden kan förvisso inte vara en idyll. Storstadens snabba puls och sociala anonymitet är också dess lockelse och styrka. Men träng på en begränsad yta samman hundratusentals eller miljontals människor som i många avseenden måste förbli främlingar för varandra, och det krävs en hel del fysisk och social träning och planering för att det hela ska fungera väl.

Storstäderna är på gott och ont människans framtid. Av världens snart sju miljarder lever idag över hälften i storstäder och urbaniseringen bara fortsätter. Sverige är därvid inget undantag.

Och det är väl här jag anar ett samband mellan det hårdare klimatet på Stockholms gator och årtionden av underinvesteringar i den kollektiva infrastruktur som krävs för att storstaden ska vara en mötesplats och inte ett slagfält. Liksom ett samband mellan folk som skriker åt varandra och en fortgående brist på social träning. Vi håller på att avlära oss stadslivets små men livsviktiga levnadsregler, skriver en av mina favorittänkare, Richard Sennett, i en nyutkommen bok om det mänskliga samarbetets ritualer, behag och färdigheter. Vi håller på att införa stammens lagar istället för stadens.

Jag underskattar inte de ökade påfrestningarna på stadslivet, de växande klyftorna och den fortgående segregeringen, men jag kan inte se att detta nödvändigtvis måste leda till att folk slutar bete sig som folk.

En mer näraliggande förklaring är att vi inte längre är överens om vad det innebär att bete sig som folk och att vi inte heller uppmuntras att lära oss det. Överallt skriker folk åt varandra: på nätet, på cykelbanor, i skolor, på fotbollsmatcher, i tidningsannonser.

I en tidningsannons ses en leende kvinna utropa: ”Förra veckan blev jag rånad, utskälld och kallad jävla apa. Det var toppen.” Det var en annons för ”SJ Service Academy”.

Det kyler på, knäpp era koftor.