I Societetshuset dansade överklassen för hundra år sedan. Efter kallbadet var det dags för en svängom i Ryds brunns vackra byggnad.

I dag är Societeten en plats där unga killar som behöver stöd och behandling bor. Ett pingisbord tar upp näsan hela utrymmet där  dansbanan tidigare tronade.

Ryds brunn är ett av Statens institutionsstyrelses, Sis, behandlingshem för ungdomar. Hit kommer pojkar mellan 13 och 20 år som tvångsomhändertagits för psykosociala problem, missbruk och/eller kriminalitet.

Ett allt vanligare inslag i de ungas bagage är olika neuropsykiatriska diagnoser, som ADHD.

Societeten är en av tre avdelningar och den enda som finns i en tidigare badhusbyggnad. Här är killarna den sista perioden innan de lämnar Ryds brunn.

– Det ska vara så hemtrevligt som möjligt, säger Mikael Andersson, behandlingsassistent och huvudskyddsombud.

Som huvudskyddsombud är Mikael Andersson alltid medveten om de risker som finns på en institution som Ryds brunn. Hot och våldssituationer kan uppstå när som helst i en miljö där  ungdomarna vistas mot sin vilja.

Riskbedömningar görs men institutionschefen Lars Fredriksson säger att personalen lika gärna kan singla slant, eftersom riskbedömningar är ett trubbigt instrument.

– Tre gånger per dag gör vi en bedömning av hur stor risken är för våld på kort sikt. I hälften av fallen är bedömningen korrekt. Så är det överallt. Informationen vi får har vi dock nytta av i vårt arbete, så det ska förstås finnas kvar, säger han.

Arbetet för att minska hot och våld är något som engagerar hela personalen. Mottot är att alla måste skyddas, såväl anställda som ungdomar.

Ryds brunn är en delvis låst enhet, men det märks inte på utsidan. Här finns inga staket, inga stängsel, ingen taggtråd. Institutionen ligger i samhället Ryd med en välkänd båttillverkare som närmaste granne.

Säkerhetsfrågorna är viktiga och inte minst det som i branschen kallas dynamisk säkerhet. Det vill säga det som bygger på  relationer i stället för teknisk utrustning.

Därför har personalen på Ryds brunn fått olika typer av utbildning, inte minst i Sis egen konfliktlösningsmetod No power, no lose.

Metoden är framtagen av en tidigare chef inom myndigheten, och lanserades 2002.

No power no lose går ut på att sätta gränser med hjälp av motiverande samtal, lugna ner en situation genom att låta ungdomarna få tid och fysisk distans att reflektera. Personalen kan föreslå vägar ut ur konflikter, lösningar i stället för att gå i klinch. När samtal inte längre hjälper ska personalen skydda sig.

– Vi ger ungdomarna tid, det kan ta en timme att lugna sig. I stället för att reagera omedelbart som vi tidigare gjorde, i fostringssyfte. Då kunde vi ha ett slagsmål efter fem minuter när någon med flit spillt ut ett glas mjölk, förklarar Lars och Mikael.

Förr var det här-och-nu som gällde. Attityden var att ungarna skulle ”lära sig att genast torka upp efter sig”. I dag får barnen en väg ut ur situationen, alla kanbacka utan att tappa ansiktet. Diskussionen om varför det inte är okej kan man ta senare. För ogillar beteendet gör personalen fortfarande.

Lars Fredriksson anser att tid är a och o.

– Vi har en kille som kan skrika och härja. Om vi låter honom springa in i sitt rum och slå igen dörren efter sig hör vi efter en stund att han duschar. Så kommer han ut och säger: Ska vi köra pingis?

I dag ska alla institutioner arbeta med metoden och i alla fall närma sig målet: en lugnare och säkrare miljö med färre inciden- ter, färre och kortare avskiljningar av ungdomarna.

Avskiljning är Sis begrepp för isolering. Om en ungdom utövar våld som inte kan stoppas eller om han eller hon är kraftigt drogpåverkad får avskiljning användas, men i högst 24 timmar.

Ryds brunn har fått ner antalet avskiljningar, på Societeten var det bara en förra året, men framför allt har tiden som ungdomarna hålls isolerade minskat. Från flera timmar till i snitt 35 minuter.

Mikael Andersson:

– Det är stor skillnad om vi jämför fyra fem år tillbaka. Mycket stoppas i sin linda. Tyvärr är det nog ofrånkomligt att situationerna uppstår, ungdomarna är en mycket utsatt grupp, men vi ska kunna hantera det.

Även incidenter där personal utsatts har minskat, det är i alla fall den känsla som Mikael har. Det finns ingen tillförlitlig statistik som bevisar det. Sis system för incidentrapportering har fungerat dåligt  och har nyligen bytts ut.

Utbildningen i No power no lose innehåller flera delar, förutom lagar, regler och förhållningssätt finns en del om självförsvar.

– I början satsade vi enbart på självförsvarsdelen. Nu ligger tyngdpunkten på förhållningssätt, säger Camilla Larsson, be- handlingsassistent och instruktör för No power no lose. Det är hon som tränar kollegerna i metoden.

Efter en tid ville både ledning och personal gå vidare med arbetet. Inte minst efter att medierna uppmärksammat systemet med avskiljning och Socialstyrelsen genomfört en särskild tillsyn av Sis och utfärdat några nya regler.

Något behövde göras.

Ryds brunn utökade utbildningen och introducerade fler stödjande samtalsmetoder.

– Det har tagit tid. Och varit arbetsamt, men givande, säger Mikael Andersson. Det fungerar förebyggande eftersom killarna vet hur vi jobbar.

Lars Fredriksson är nöjd men skulle vilja ge personalen mer tid att träna. Han berättar att en kollega har realistiska träningar med skådespelare. Det är något som Lars ser som en möjlig fortsättning. Camilla och Mikael drar efter andan och småskrattar åt chefens idé. Finns resurser? undrar de.

–Nej, bara för att klara verksamheten behöver jag plussa på med åtta nio till våra 47anställda. I stället har jag besparingskrav på mig.

För det är klart att även personaltäthet påverkar risken för hot och våld. God bemanning är en förutsättning för att arbeta säkert.

–Det händer rätt ofta att vi är på gränsen för säkerheten, säger Mikael Andersson.

Vad gör du då?

– Ja, vad gör jag, hoppas på att snabbt få vikarier.