Göran Rosenberg

Folket har ett gott rykte, i varje fall i Sverige, där det gett namn åt idel positivt laddade begrepp och institutioner såsom folkhem, folkrörelse, folkbildning och naturligtvis folkstyre, dvs demokrati.

Till nyligen fanns också ett parti som hette Folkpartiet men som nu heter Liberalerna. Jag tror att namnbytet hade mindre att göra med att folket hade kommit i vanrykte än med att politiska partier numera styrs av PR-avdelningar med kosmetiska förändringar som affärsidé. Vilket inte hindrar att en f d folkpartistisk (numera liberal) ledarskribent sett sig föranledd att varna liberaler (f d folkpartister) för att dumförklara folket och ifrågasätta folkstyret (Expressen 13.5.17).

Ledarskribenten skrev inte ”folket” utan ”majoritetsbefolkningen” men eftersom majoritetsbefolkningen nämndes i samma andetag som folkstyret så var det nog folket hon menade. I detta fall folket som bärare av opinioner som liberaler tycks ha en benägenhet att dumförklara, exempelvis fientlighet mot EU, frihandel och invandring.

Jag håller med ledarskribenten på en punkt: ”Att dumförklara majoritetsbefolkningen är ingen bra strategi.” Men jag tror inte heller det är någon bra strategi att böja sig för den och anpassa sin politik till den och göra den senaste opinionsmätningen till sin ideologiska kompass.

Inte heller tror jag att begreppet folk, och än mindre begreppet ”majoritetsbefolkning”, är bra för demokratin. Dels därför att majoriteter mycket väl kan bli bärare av opinioner som vill undergräva demokratin, men framförallt därför att ”folket” är en problematisk figur – eller vad man nu ska kalla något man inte kan se och inte politiskt ställa till svars och som så fort man närmar sig det försvinner i ett töcken av historiska myter och politiska fantasier.

Det är ”folket” som sägs ha röstat för Brexit och för Donald Trump och som av all världens populistiska (från latinets ord för folk) partier kopplas samman med just det slags opinioner som liberaler helst skulle vilja dumförklara. Folket är av någon anledning alltid emot EU och invandring medan något som kallas eliten alltid är emot det som folket är för.

Det här är naturligtvis en förolämpning mot varje någotsånär faktabaserat försök att beskriva den politiska verkligheten och jag ser ingen som helst anledning för vare sig liberaler eller några andra att visa den någon som helst respekt.

I själva verket är det hög tid att sluta åberopa sig på ”folket” för att rättfärdiga någon som helst politik. Det kan vi med varm hand överlåta åt Demokratiska folkrepubliken Korea, det vill säga den totalitära diktatur som i dagligt tal kallas Nordkorea.

Dessutom står frågan inte om vi vill ha eliter eller inte, varje samhälle har sina eliter, utan vad slags eliter vi vill ha. Där står striden idag mellan en populistisk elit som inte drar sig för att använda folket som tillhygge för sina maktsträvanden och en någotsånär demokratiskt sinnad elit som vägrar böja sig för sådana dumheter.