Ungdomar med missbruksproblem och sociala svårigheter ska få hjälp till ett liv utan droger, misär och kriminalitet på något av Statens institutionsstyrelses, Sis, behandlingshem. När en ung tjej eller kille placeras på Sis har annat misslyckats.

Därför, säger Johan Gustavsson, med lång erfarenhet som behandlingsassistent, är det så sorgligt och i grunden svårt att acceptera att ungdomarna inte får chansen inom Sis heller.

– Det bedrivs egentligen inget behandlingsarbete, det är bitvis ren vanvård. Ungdomarna far illa, personalen mår urdåligt och ledningen gör inget åt problemet, säger han.

Trots alla vackra ord om behandling och vård i olika dokument, lämnas ungdomarna åt sitt öde. Personalen, behandlingsassistenterna, får inte göra sitt jobb.

– Det har utvecklats en enorm osäkerhet och otrygghet på institutionerna, personalen får inte ställa krav på ungdomarna. Vi får inte visitera efter tillhyggen och droger, ungdomarna själva får välja om de ska gå i skolan eller träffa psykolog.

– Det har lett till att hot och våld har ökat både mot personal och ungdomarna emellan.

Johan Gustavsson har i många år varit öppet kritisk mot ledningen på sin tidigare arbetsplats Långanäs utanför Eksjö, men de har inte lyssnat.

Han har lyft fram att arbetet måste bygga på forskning och evidens, det vill säga det som visat sig fungera. Han har efterlyst rutiner, vettiga regler och en grundstruktur som ger en förutsägbarhet och trygghet för ungdomarna.

–Alla vill väl veta när man gjort rätt så man kan få beröm. När man får göra som man själv vill, är det omöjligt.

2015 kom nya riktlinjer från Sis huvudkon­ tor. Riktlinjer som bygger på just forskning och evidens.

– Äntligen, tänkte vi. Men det tyckte inte våra chefer. Vi skulle inte använda oss av de nya riktlinjerna, säger Johan Gustavsson. Det blev droppen för Johan. Han lämnade sin arbetsplats i januari i år efter 17 år.

Johan Gustavsson är inte ensam om sin kritik. En undersökning som Seko genomförde bland medlemmar hösten 2015 bekräftar Johans bild. Här talas om kaos, ökning av hot och våld och osäkerhet om hur arbetet ska bedrivas.

Ett citat från undersökningen belyser problemen:

”Vår avdelning har börjat jobba på ett sådant sätt att det inte finns några regler. Ung­ domarna får göra vad de vill. Det råder anarki på avdelningarna.”

Behandlingsassistenter på andra ungdomshem som Sekotidningen talat med, mot löfte om anonymitet, målar upp samma bild. De känner stor frustration, ilska och samtidigt uppgivenhet.

– Vi kör inte behandlingsprogram, som ART och MI, som det står i olika dokument att vi gör. Det är lögn rakt igenom. De används inte, istället har den lokala ledningen uttryckt att ”den där skiten ska vi inte hålla på med”.

Istället för evidensbaserade behandlingar tillämpas hemsnickrade metoder, hävdar de. ”Det går att bedriva verksamhet som inte följer riktlinjer och regler. Det går att mörka både inför Sis huvudkontor och socialtjänsten.”

Enligt Johan Gustavsson började utvecklingen ”gå bakåt” för ett tiotal år sedan. När han började på Sis fanns ett strafftänkande, ”ungdjävlarna skulle lära sig veta hut”.

– Det var riktigt illa på sina håll. Efter några år började vi arbeta på ett nytt sätt, med behandling i fokus, och vi utvecklades. Det blev allt bättre.

Men för ett tiotal år sedan kullkastades allt.

Det började med att medier granskade det som kallas avskiljning. Det vill säga att ung­ domar låses in i ensamhet för att exempelvis lugna ner en situation som gått snett.

Kritiken var massiv. Avskiljning beskrevs som rena övergrepp mot ungdomarna. En kritik som Johan Gustavsson delvis delar. Avskiljningar kunde ske alltför lättvindigt och säkert missbrukades det på sina håll.

– Problemet var inte kritiken som sådan, all verksamhet ska tåla granskning, utan det som gick fel var Sis reaktion.

– Ledningen stod inte upp för verksamheten. Förklarade inte vad vi gör och varför. I stället utvecklades en otrolig osäkerhet, som vad vi ska arbeta med, hur vi ska arbeta och vilka befogenheter personalen har.

Rädslan för extern kritik blev stark och resultatet har blivit stökigare verksamhet med mer hot, våld och droger på institutionerna.

– Det är så trist. Vi var på rätt väg och jag hade ett fantastiskt jobb, egentligen.

Fotnot: ART (Aggression Replacement Training)  är ett program som ska minska ungdomars aggressivitet. MI (Motiverande samtal) är en samtalsmetod som ska underlätta ett förändrat beteende.