Den osminkade sanningen om 30-åriga kriget

Året är 1647. Det 30-åriga kriget går mot sitt slut. Svenskarna längtar hem. I lägret drömmer fältskären om guldbelagda gator i Jönköping. Knekten friar till marketenterskan, som hellre står på egna ben efter tre äktenskap. Hon är en affärskvinna.

Scenen som spelas upp på Armémuseum skildrar inte kungens eller generalernas stora krig. Det är soldaternas och trossens berättelse publiken får ta del av.

Så som Armémuseum vill att det ska vara. Idoldyrkan av föremål, som vapen, medaljer och uniformer får andra syssla med.

En inriktning som gjort att museet nominerats till Årets museum 2016.

– Vi skiljer oss från liknande museer runt om i världen. De är ofta en del av försvaret, och visar militära framgångar. Ibland får vi frågor från utländska besökare om varför vi berättar om våra nederlag, säger Bengt Wallman, ansvarig för reception och butik.

Vi slår oss ner i restaurangen under en paus i arbetet och museipedagogen Olle Westerberg och museiläraren Bodil Gyllensvärd ansluter.

Olle och Bodil har just lämnat scenen där de spelat upp en dramatisering av livet i ett svenskt fältläger i Tyskland under 30-åriga kriget. De har gett allt, och 160 sportlovslediga barn och deras föräldrar har lyssnat intensivt.

Mötet med barnen är en viktig del, och det gick bra den här gången också.
Att höra barnen fnissa och kommentera hör till. Det blev extra spännande den här gången eftersom Bodil och Olle pratar om bajs och hur svenska armén använde den ”svenska drycken” för att tvinga fram information från tyska bönder.

När Olle frågar om barnen vet vad ”den svenska drycken” var för något gissar några vilt. Svaret – bajsvatten – får dem att ropa bläääh.

Iscensättningen av historiska perioder mellan 1600-tal och andra världskriget illustrerar väl hur personalen på Armémuseum vill jobba. 15 olika visningar genomförs regel- bundet för skolklasser och pensionärer under veckorna och för vanliga besökare på helger.

Museets egen personal skriver texterna och syr tidstypiska kläder. Allt är hemgjort. Och med besökarnas bästa för ögonen.

Just det senare, att göra det lilla extra för besökarna, kan ibland krocka med kraven från den egna organisationen, som att hålla budget och tidsplan.

– Det kan vara svårt ibland att tillfredsställa både och, säger Bengt. Men hinner vi inte så måste ledningen få veta det. Ett sätt är att ”bara” göra det som ingår i tjänsten och inte allt det andra.

Under en lång period har utställningar avlöst varandra i ett så högt tempo att personalen begärt att få en paus. Och så har det blivit. Det blir inga nya utställningar 2016. Från och med nästa år ska planeringen bli bättre.

– Det är bra att det blir en lugnare period nu. Många arbetar utan att säga stopp, för att de är så engagerade, säger Bengt Wallman som tillsammans med Olle Westerberg är fackligt förtroendevald för Seko.

Olle Westerberg är fast anställd, Bodil Gyllensvärd timanställd, därav skillnaden i titulatur. Båda brinner för sitt jobb, precis som Bengt. De blir ”höga” på lyckade föreställningar och visningar, får en energikick och hoppar runt i fikarummet av glädje.

– Det är en enorm adrenalinkick, säger Bodil.

– Ja, inte minst när killen längst bak med kepsen på huvudet kommer fram efter visningen och säger: det där va bra, säger Olle.

Armémuseum är en liten arbetsplats med ett 30-tal anställda. Drygt en tredjedel av dem är medlemmar i Seko. Tack vare Bengt, säger Olle och Bodil. Storleken gör att alla hjälps åt med de arbetsuppgifter som finns, åtminstone i de publika delarna. Det kan vara att skriva utställningstexter, bygga utställningar och hjälpa till att visa museet.

Sedan en månad tillbaka är det fri entré på statliga museer och det har även Armémuseum märkt av. Dubbelt så många besökare på helgerna än så länge.

– Det är kul. Huset lever upp, många är förstagångsbesökare, säger Bengt.

Bodil och Olle håller med.

– Vi har par där mannen går in på museet och kvinnan sätter sig i restaurangen och väntar. Efter någon timme går hon efter och upptäcker att det är intressant. Nu kan de gå in båda två från början, säger Bodil.

I en av flyglarna jobbar Klas Kronberg som bibliotekarie. Han jobbar ensam och sköter alla funktioner på ett bibliotek. Han är redaktör för böcker som ges ut av museet och skriver en del själv. Biblioteket har 30 000 böcker och dubbelt så många tidskrifter.

– Jag är den som först av alla förstår vad som är på gång på museet eftersom allt arbete med utställningar och forskning förutsätter research via böcker och tidskrifter.

Klas Kronberg har fått sitt drömjobb, att leda ett specialbibliotek med inriktning på historia. Att det är ensamt stör honom inte. Det kommer låntagare regelbundet. De måste vara på plats och läsa, och ibland tar en be- sökare hela hans uppmärksamhet. Och så är det arbetskamraterna i resten av kvarteret.

– Vi har en unik gemenskap i personal- gruppen. Vi är vänner privat och träffas ofta, säger Klas. En bild som även Bengt, Olle och Bodil ger.

Kan det bli för trevligt?

– Hm, risken finns att man inte vågar kritisera varandra i jobbet när man är så goda vänner. Men jag tycker inte att vi har det problemet hos oss.

Många som arbetar på Armémuseum bör- jade samtidigt och har en liknande bakgrund. De började som praktikanter och inhoppare och har haft ”alla jobb” inom sin enhet.

Museet har två ben, ett som syns för be- sökaren, och ett mer bakom kulisserna, som föremålsvård och forskning. Båda behövs och är beroende av varandra.

– Vi borde samarbeta ännu mer än vi gör, bli ett team, säger Bodil. Det är drömmen.