För några år sedan var Belgien utan fungerande regering i 589 dagar (20 månader). Valet i juni 2010 hade resulterat i ett söndertrasat politiskt landskap. Många befarade Belgiens delning eller åtminstone en allvarlig kris i den belgiska statens förmåga att fullgöra sina åtaganden.

Det märkliga var att inget av detta hände. Landet tycktes fungera ganska bra utan regering, rentav bättre än vanligt. Den dagliga skötseln togs om hand av en expeditionsregering, den statliga byråkratin tuffade på och skolor och sjukhus öppnade som vanligt.

När den internationella statsobligationsmarknaden började ta sig ton stramade den ovalda belgiska regeringen åt budgeten så att investerarna blev glada och nöjda.

Tillväxten ökade, utlandsinvesteringarna fördubblades och arbetslösheten steg i varje fall inte. Belgien var till och med ordförandeland i EU under den här tiden utan att någon tycktes notera att regering saknades.

Den ofrånkomliga och besvärande fråga detta väcker är om demokratin håller på att förlora sin betydelse för hur ett land styrs?

Nästa steg i den riktningen vore i så fall att en vald regering överlämnade styret till en ovald utan att gå omvägen över val och regeringskris. Exempelvis i ett läge när smärtsamma beslut måste fattas och inget parti vill ta på sig det politiska ansvaret.

I själva verket har detta redan hänt, i Grekland och Italien. När finanskrisen var som mest akut och de internationella långivarna krävde drakoniska åtstramningspaket bestämde den valda regeringen att det mest trovärdiga var att lämna över regeringsmakten till ekonomer och teknokrater.

Också det gick alldeles utmärkt, i varje fall tills långivarna hade lugnat sig. Sedan dess har valda regeringar återinstallerats i båda länderna men man förstår att det demokratiska handlingsutrymmet är begränsat och att det på avgörande områden är marknaderna och experterna som styr också nu.

Jag har funderat över det här i samband med det för Sverige unika parlamentariska läget efter det senaste valet. Inget parti i någon tänkbar regeringsvariant kommer att kunna föra ”sin egen” politik.

Därmed krymper spelrummet för politiska alternativ, teknokrater och experter får mer att säga till om och missnöjespartiet SD får fler trumf på hand.

Om blockgränsen i svensk politik varit en smula konstlad tidigare (med tanke på de jämförelsevis små skillnaderna i mitten) riskerar den nu att bli ett direkt hinder för demokratiskt ansvarstagande.

För det är ju till sist vad som kännetecknar en demokrati: förmågan att ta och utkräva politiskt ansvar.

Problemet är bara att alltmer av våra liv påverkas av beslut som fattas av andra än våra valda politiker och som de därför i praktiken inte kan ta ansvar för.

Om vi hellre vill styras av valda regeringar än av ovalda måste vi därför börja tala klarspråk, inte bara om demokratins möjligheter utan också om dess utmaningar och begränsningar.

Annars är det bara en tidsfråga innan teknokrater och populister från varsitt håll hugger in på det skadskjutna bytet. Demokratins historia är kort och dess framtid är långt ifrån given.