De trivs på sin post

Musiken tonar bort och brevbärarna återgår till kamningen. En stor del av dagens sortering är gjord, nu återstår buntningen innan lunch.

Lena Björklund är brevbärare och arbetsplatsens hälsoinspiratör. Det är hennes uppgift att se till att stunden med pausgympan blir av, trots hög arbetsbelastning och tidspress.

– De minuter vi ägnar åt det här, får vi tillbaka genom att vi mår bättre. Vi har ett ganska monotont arbete och att röra på sig förbättrar bland annat blodcirkulationen, säger hon.

Kollegerna Annika Berglund och Margareta ”Mäggie” Eriksson deltar gärna i gympan och märker att kropp och själ mår bra.

– Tänk hur ofta man blir stående med postbilen vid exempelvis en järnvägsövergång. Där kan tio minuter försvinna helt i onödan, gympastunden är något annat, säger Annika Berglund.

Avgörande för att det ska fungera med gympa i praktiken är att den lokala chefen, produktionsledare Ann-Marie ”Ami” Persson, är med på noterna. Och det är hon. Hon skulle aldrig säga ”det där har vi inte tid med”, konstaterar Lena.

Ami Persson är överhuvudtaget med på noterna.

Det vill säga hon bryr sig om och lyssnar på personalens synpunkter, och har av allt att döma lyckats skapa delaktighet, och därmed lagt grunden för en bra arbetsmiljö – tillsammans med de anställda.

Beviset, ett diplom, för att arbetsteamet nått långt i sitt arbetsmiljöarbete hänger inom glas och ram på väggen i kontorets ombonade lunchrum. Arbetsplatsen har vunnit pris för bästa regionala arbetsteam i Sörmland och Östergötland i en tävling som utlysts av Prevent, den partsgemensamma arbetsmiljöorganisationen.

Tävlingen gick av stapeln i februari i år och kontoret i Järna var en av 130 nominerade arbetsplatser.

– Tyvärr vann vi inte hela tävlingen, men vi är stolta över att bli bäst i vår region, säger Ami Persson.

Det var skyddsombudet Mäggie Eriksson som lämnade in nomineringen. Hon tycker att det lokala arbetsmiljöarbetet fungerar bra och vill särskilt lyfta fram hur personalen tillsammans med chefen resonerat sig fram till en handlingsplan med tydliga prioriteringar.

En plan som man följer sedan drygt ett år tillbaka och som bygger på tidig riskbedömning. Mäggie visar dokumenten som sitter fastnålade på en anslagstavla utanför chefens dörr. Hon fortsätter:

– Vi försöker förutse om en förändring exempelvis leder till för mycket stress. Innan vi slår fast hur det ska vara provar vi oss fram, fungerar det inte är det bara att göra om. Vi har möjlighet att göra lokala anpassningar, exempelvis har vi kvar placeringen av kammarna.

Ami Persson håller med och lägger till att hon vill att personalen ska berätta för henne så fort som möjligt om saker inte fungerar.

– Om jag inget vet kan jag inte agera, säger hon.

Ami har i sin tur chefer som kontrollerar att kontoret ”sköter sig”. Vilket inte varit något problem. Hon följer budget och använder den visuella tavlan, som är ett krav från Posten, och som innehåller all daglig väsentlig information.

Flera på kontoret säger att Ami Persson har gjort ett bra jobb, att hon tidigt blev en i gänget och förstår hur gruppen fungerar, tycker och tänker. Hon är inte en chef som styr och ställer helt efter eget huvud.

En nymodighet har dock Ann-Marie Persson infört: ältningsförbud.

– Det är inte tillåtet att älta gamla grejer,ibland händer det förstås att vi får återfall, vi är ju bara människor, säger Mäggie Eriksson. Förr kunde det snackas i all oändlighet om raster och allt möjligt.

Mäggie tror att ältningsförbudet gjort att stämningen blivit bättre.

Ami Persson själv skrattar när förbudet mot att älta nämns.

– Ja, säger hon det är ju så förskräckligt jobbigt att lyssna på. Det drar ner energin. Jag har inte vidtagit någon åtgärd, det har gått av sig självt, säger hon.

Om förbudet mot att älta gamla oförrätter är en del av friskvårdsarbetet är oklart, men att hälsan har betydelse för trivseln på jobbet, och därmed för arbetsmiljön och gemenskapen, är det ingen tvekan om i Järna.

Pausgympan, avslappningsövningar på arbetsplatsträffarna och samarbete med Postens idrottsförening hör dit.

Det är kanske lika viktigt som att hålla nere stressnivån och att göra alla delaktiga i de beslut som fattas.

Plus gemenskapen, att träffas efter jobbet och ta en öl eller bjuda hem kollegerna när man fyller jämnt.

– Vi trivs ihop och har arbetat länge tillsammans, säger Annika Berglund.

Allra längst har Lasse Johansson varit här. Han fick fast jobb redan 1977. Det har varit upp och ner, tycker han, men nu är det bra stämning.

Det betyder inte att det saknas irritationsmoment.

Leffe Sönnert pekar på postbilarna. Där funkar det inte som det ska, slår han fast. Å andra sidan ligger ansvaret för bilparken på högre ort.

Mäggie Eriksson tror att det är viktigt att lägga energi på det som går att påverka lokalt.

– Vi kan anpassa det dagliga arbetet efter våra behov och det funkar utmärkt. Vi får ut posten i tid och vi mår faktiskt ganska bra.