Att domen inte var enhällig kan innebära att åklagaren Aino Alhem väljer att överklaga domen till hovrätten. Ett beslut som måste fattas senast 23 februari.

Den 3 oktober 2011 misshandlades kriminalvårdaren Karen Gebreab till döds av en intagen på häktet i Huddinge. Gärningsmannen dömdes till livstids fängelse i december samma år.

Rättegången vid Södertörns tingsrätt har handlat om vilket ansvar tre av cheferna på häktet hade för att mordet kunde ske. Domstolen skulle pröva om de gjort sig skyldiga till grovt arbetsmiljöbrott, vållande till annans död.

En genomläsning av domskälen visar att mycket av det som kommit fram från försvaret under den  månadslånga rättegången har funnit stöd hos domstolen. Enligt tingsrätten har de åtalade inte gjort sig skyldiga till något som åklagaren lagt dem till last och som åklagaren menar är straffbart. Tingsrätten anser att cheferna tagit sitt arbetsmiljöansvar.

De tre ledamöter som har en skiljaktig mening har tagit större intryck av de vittnesmål som pekat på brister i arbetsmiljön på häktet. Det handlar bland annat om vittnen som pekat på att det var en rörig organisation och att ledningen på häktet inte gjort någon ordentlig undersökning av att rutinerna följdes och fungerade.

Gunilla Järlhammar var skyddsombud vid tiden för mordet. I dag är hon pensionär. Hon är förvånad över domen, som hon tycker visar att arbetsmiljölagen är tandlös.

– Om en anställd mördas på sin arbetsplats, har då inte arbetsgivaren något ansvar för det? Det är mycket märkligt. Jag hoppas att domen överklagas.

Patrik Öhrnell var klubbordförande för Seko på häktet 2011 och den som först larmade om att Karen
Gebreab varit ensam när hon tog emot den intagne. I dag är han ombudsman för Seko. Även han
hoppas att domen överklagas.

– Domen hänger i luften eftersom hälften av ledamöterna var skiljaktiga. Det innebär att det inte kan bli något känslomässigt avslut. Många har väntat på ett avslut i många år.

Patrik Öhrnell delar uppfattningen som de skiljaktiga har, att häktesledningen inte gjorde någon ordentlig undersökning av verksamheten. Brister fanns, men inget gjordes för att rätta till dem.

– Det står i domen att facket hävdat att ledningen åtgärdat de fel som upptäckts. Det är inte min minnesbild av hur det gick till, säger han. Vi hade besök av vårt regionala skyddsombud på sommaren, men det ville inte ledningen delta i.

Domen är tung läsning, tycker Patrik Öhrnell. Han har fått läsa detaljer som han hoppats slippa. Beskrivningen av vad som hände när Karen Gebreab misshandlades till döds är en av de svåra delarna.

När det gäller händelsen 3 oktober finns ingen oenighet mellan försvaret och åklagaren om händelseförloppet. Parterna är också överens om att misstag begicks på den avdelning där den intagne befann sig och att det bidrog till händelsen. En vårdare skulle ha skickats upp som förstärkning till promenaden, men det skedde inte.

Däremot har åklagaren ansett att de åtalade cheferna borde ha sett till att det funnits en rutin som hindrar att ett misstag av enskilda vårdare får så svåra konsekvenser. De åtalade borde ha sett till att det funnits en barriär, ett extra skydd om misstag begicks.
Att det saknades är ett brott mot arbetsmiljölagen, enligt åklagaren.

Tingsrätten håller inte med åklagaren utan hävdar i likhet med försvaret att det fanns tillräckligt med rutiner och att de extra rutiner som åklagaren efterlyst ändå inte med säkerhet hade förhindrat mordet.

Rätten skriver att ”bara för att en olycka har inträffat betyder det inte att chefer brustit i kravet på att vidta alla åtgärder som behövs för att förebygga ohälsa eller olycksfall”.
Det krävs också att arbetsgivaren avvikit från det som kan anses vara rimliga åtgärder, anser domstolen. Och där har inte häktet brustit. Enligt domen har det inte saknats rutiner som en normalt aktsam arbetsgivare skulle ha infört.

Dessutom anser domstolen att det inte går att visa att mordet inte skulle inträffat om de extra rutiner som åklagaren efterlyst funnits på plats.
Tingsrättens argument liknar de som försvaret förde fram under den sista rättegångsdagen 9 januari i år.

Då sa tidigare häkteschefen Agneta Kempes advokat Patric Lindblom i sin slutplädering att det visst funnits tillräckliga och fullgoda instruktioner.

– Borde hon som chef ha vetat att en enskild kriminalvårdare skulle begå misstag och inte skicka upp förstärkning den dagen? Svaret är nej.

Vidare sa Patrik Lindblom att det inte gick att bevisa att Karen Gebreabs liv hade gått att rädda ens om de rutiner som fanns hade följts.

De båda målsägarbiträden som företräder Karens Gebreabs familj, gav den sista rättegångsdagen sitt stöd till åklagarens påståenden.
Advokat Filip Rydin sammanfattade familjens ståndpunkt:
– De åtgärder som hade krävts för att rädda Karens liv var inte kostnadskrävande. Däremot hade de kostat ett stort engagemang. Något häktesledningen saknade.