Margaretha Sandberg skriver: ”Bruhn, Lindberg och Nylander gör misstaget att ställa satsningar på säkerhet mot satsningarna på personalen. Det finns ingen motsättning däremellan, tvärtom. En god säkerhet, som upprätthålls med ändamålsenligt yttre skalskydd, tekniska lösningar, tillsammans med kompetent och välutbildad personal, är en förutsättning för att kunna bedriva en modern kriminalvård.” Om detta kan vi vara överens på ett principiellt plan. Mot bakgrund av de olika typer av satsningar som gjorts på senare år, vill vi nog dock hävda att det i praktiken råder en högst reell motsättning här. Satsningar på det ena har åtskilliga gånger lett till nedprioriteringar av det andra, och vice versa, genom årens lopp. För det första kokar det hela ned till resurser. Begränsade ekonomiska tillgångar måste fördelas och olika typer av satsningar prioriteras mot varandra. För det andra: om vi går bakåt i tiden till den stora säkerhetsdebatten för några år sedan så inser vi också att de spektakulära satsningarna på dyra säkerhetssystem, extrema högsäkerhetsplatser och så vidare också var ett resultat av offentlig debatt och politisk styrning. Politiska vindar kan som bekant variera och deras genomslag på kriminalvårdens verksamhet har vid flera tillfällen varit mycket märkbara. Att vi faktiskt här har att göra med en mycket reellt motsättning är ju för övrigt något som också Generaldirektör Nils Öberg indirekt har framhållit i media när han hävdat att säkerhetssatsningarna varit kostsamma och att man nu måste fokusera på det klientnära arbetet (vilket ju ledde till vårt förra inlägg).   

När det gäller behovet av en samlad utvecklad vårdarutbildning så tycker vi att David Sällström i sitt inlägg uttrycker detta på ett utmärkt sätt – vi håller med om i princip allt han skriver, och vår bild är att han i detta talar för väldigt många av sina kollegor.

 

Sandberg skriver att man nu minskar den gemensamma utbildningsbasen till förmån för skräddarsydda utbildningar och fortbildningar för enskilda vårdare. ”Målet är att få en bättre och mer effektiv utbildning för varje enskild kriminalvårdare som i dag kan ha mycket skilda roller beroende på om man arbetar med behandling, i arbetsdrift, med säkerhet eller annan verksamhet.” Är det alltså så att Kriminalvårdens ledning idag vill satsa på en ytterligare specialisering inom kriminalvårdarkåren? Är framtiden måhända en yrkesdelning med olika grundläggande behörighetskrav vilken låser vårdare till specifika funktioner (säkerhetspersonal, vaktpersonal, kontaktmän, allmänvårdare etc.)?

 

Hur det än är med den saken så skulle vi vilja hävda att specialutbildningar bör grundas på en stabil generell grundutbildning – de bör inte ställas i motsättning till varandra. Måste man av ekonomiska skäl prioritera så borde grundutbildningen vara viktigast. Här kan man förundras över de olika synsätten i exempelvis Sverige och Norge. I Norge görs ju idag omfattande satsningar på en gedigen och grundläggande kompetens i kriminalvårdararbetet.

 

Att man behöver vissa specialkunskaper för att klara olika befattningar, t ex kontaktmannaskap, säkerhetsansvar, programledning är en självklarhet. Alla kriminalvårdare måste dock kunna handskas med och integrera båda bitarna i Kriminalvårdens grundläggande uppgift: att både bidra till rehabilitering och fungerande säkerhet. Och, som David Sällström mycket riktigt påpekar – förtroende för kåren bland allmänheten är väldigt viktigt. Inte minst här bör vårdarkåren kunna peka på en god utbildningskompetens. En sådan är också avgörande för rekryteringen av rätt sorts personal med rätt sorts inställning till yrket.