Brev – alltså företeelsen som består av meddelanden inneslutna i kuvert, försedda med frimärken av föreskriven valör – har bildat metafor för det mesta. ”Ett brev betyder så mycket”, förkunnade gamla Postverket med en slogan framkläckt av Thore Skogman 1964.

”Det kommer som ett brev med posten” lyder en omskrivning för det korta steget mellan handling och konsekvens. I vår tid av näthat skulle det kunna omformuleras till ”som ett drev med e-posten”.

Om brev, postgång och allt som hör därtill handlar boken Mitt liv med posten i ord och bild av Roland Olsson. Författaren hade inte ens fyllt 14 när han 1951 började arbeta på posten i Dalslands Ed.

På njutbar prosa delar Olsson med sig initierat, understött med ett generöst urval av bilder, av händelser och möten. Detta är inte bara hembygdshistoria (jodå, här finns postboxinnehavare och stationsmästare nedtecknade), utan också en arbetets kulturhistoria som skulle falla i glömska utan en dokumentation som denna.

Arbetet i postkupéerna i tågen är härmed förevigat. Och lyssna på beskrivningen av stämpeldynor och stämplar: ”Alla stativstämplar hade en inmonterad, vändbar färgplatta, vilket också gällde de stämplar som användes vid avprickningen av postförskott och paket.”

Så fortsätter avsnittet med en redogörelse för stämpelvårds­låda med borste och trassel. Med ojämn högerkant skulle detta kunna läsas som poesi av Jenny Wrangborg eller Johan Jönson.

Jag minns hur jag som ung filatelist cyklade till postkontoret. Där stirrade jag på Box 43 i väntan på beskedet ”Posten sorterad”. Det fanns ytterligare två varianter: ”Sortering pågår” och ”Posten försenad”. Författaren nämner den vev som användes för att få fram relevant besked. Efter skyltens klartecken kastade jag mig över alla försändelser. På likartat sätt kastade jag mig över Roland Olssons bok.

Det ångrar jag inte.