I det senaste numret av vår egen tidning ställs frågan om det finns arbetare. Att bara skriva en sådan fråga gör mig besviken och ledsen men definitivt inte förvånande.

Jag sitter här i mitt eget hus och mina fingrar förs fram och tillbaka över datorns tangenter. Utanför är min bil parkerad och en bit därifrån står mina båtar uppallade i säkert vinterförvar. En liten bit härifrån hörs skramlet från en grävmaskin och en lastbil som arbetar febrilt med att förbättra vägarna här i området. I morse tog jag en tur till brevlådan för att hämta tidningen.

Kaffebryggaren piper till och talar om att kaffet är klart. Jag reser på mig och sköljer ur min kaffemugg med rinnande vatten som kommer från den blanka kranen vid diskbänken. Bara för mysighetens skull petar jag in ännu en pinne i brasan.

Mitt hus är så välbyggt att endast en liten brasa får mitt hus att bli varmt och skönt. Nu tänker ni, vad fasiken är det för dravel den där gamla gubben skriver om? Svaret kommer här: Allting jag skriver om är ju tillverkat av oss arbetare. En arbetare med vad allt det innebär är någonting på riktigt. Utan oss skulle det finnas ingenting, inte ett dugg.

Om vi ska nämna ordet samhällsklasser är det bara en klass som finns på riktigt och det är ju vår egen arbetarklass. Alla andra klasser är ett bihang till arbetarklassen. Tänk om chefen till världens största företag är utan arbetare, vad händer då? Helt klart ingenting.

Utan arbetare finns ingenting, vi skulle möjligtvis vara tillbaka till människans begynnelse sittandes vid en sten och försöka knacka till en pilspets av flinta. Förresten det stämmer nog inte, det behövs en arbetare för att fixa en pilspets.
Till sist: Arbetare finns, helt klart och det ska vi vara stolta över.