När postterminalen i Ånge lades ner var Sune Sjödin och Carina Wiegandt två av dem som blev av med jobbet. Bild: Marie Birki

Utanför Coopbutiken i Ånge sitter en äldre man, kanske har han druckit något litet eller så är han bara social. När han får syn på mig frågar han i alla fall om jag jobbar för kommunen eftersom jag har så mycket papper i händerna.

– Nej, jag är reporter på Sekotidningen, fackförbundstidningen för dem som jobbar på SJ och Posten till exempel, svarar jag.

– Men, de finns ju inte längre!
– Nej, just det. Det är därför jag är här.

För 20 år sedan besökte Sekotidningens föregångare, tidningen Statsanställd, Ånge. Rubriken då var ”Klockan klämtar för Ånge” och reportaget handlade om att SJ just beslutat att lägga ner sin rangerbangård på orten. Uppsagda SJ:are, vikarierande postterminalanställda, en nybliven bokhandlare och ett kommunalråd intervjuades om det dystra läget för den lilla kommunen i Medelpad.

Nu åker vi tillbaka. SJ har fortsatt sin avveckling, Posten lade ner paketterminalen och Kriminalvården stängde en anstalt.

Mellan åren 2000 och 2013 har 457 statliga jobb försvunnit, enligt SCB. Det motsvarar 4,5 procent av befolkningen, vilket innebär att Ånge drabbats värst av alla svenska kommuner. Det skulle vara som om 40 000 jobb försvann i Stockholms stad. I stället har de statliga jobben i Stockholm blivit 5 500 fler under samma period.

Så klockan fortsätter att klämta för Ånge, men än rör sig liket. Man lyckades rädda SJ:s kontaktcenter, och Trafikverkets planerade stängning av trafikledningen stoppades.

– Det kändes lite som en vändning, säger Ånges starke man, kommunalrådet Sten-Ove Danielsson (S).

ange3

Han har lyckats få igång en nationell debatt kring frågan om den statliga närvaron i glesbygden, och civilminister Ardalan Shekarabi har beordrat en utredning med målet att staten ska ta ett helhetsgrepp om lokaliseringsfrågan. Inte som idag, då varje myndighet tar helt egna beslut, utan att titta på effekterna eller om andra statliga verksamheter lägger ner samtidigt.

När Sekotidningen besöker Ånge finns 17 lediga jobb registrerade hos Arbetsförmedlingen, varav flera är sommarjobb. Samtidigt är antalet inskrivna arbetssökande 783.

Enligt kommunalrådet ligger den framtida arbetsmarknaden i pensionsavgångarna.

– De närmaste 15 åren kommer 50 procent av de kommunalt anställda gå i pension, för den privata sektorn handlar det om 40 procent.

Enligt Sten-Ove Danielsson innebär det att 125 personer om året kommer att gå i pension. Ställer man det mot 50 nybakade studenter om året står man snarare inför ett arbetskraftsunderskott.

– Så nu gäller det att klä dem som ska ta över. För den som utbildar sig ser framtiden ljus ut.

1994, då tidningen Statsanställd var här, hade Bengt Wiklund precis sagt upp sig från sin tjänst på SJ och öppnat bokhandel. Han sa då att om han vetat vad som skulle hända med SJ och Posten skulle han aldrig ha öppnat men hoppades att även arbetslösa skulle köpa böcker – och de verkar de ha gjort. För bokhandeln finns kvar, som en av få butiker vid torget, och har försörjt Bengt och hans fru i drygt 20 år.

– Vi lever vidare men det har varit tufft. Omsättningen har minskat och konkurrensen från internethandeln är svår.

Trots det ångrar han inte ett ögonblick att han sa upp sig från SJ, trött på alla nedläggningshot, och öppnade bokhandeln.

– Jag måste ju tro på det jag gör, och jag är glad varenda dag som jag går till jobbet.

ange4

Trots den negativa utvecklingen för Ånge hyser han hopp för framtiden. Enligt honom finns det en framtidstro bland ortens företagare. Och för egen del har förhoppningen om att även arbetslösa köper böcker infriats.

– Folk söker väl tröst i litteraturen, konstaterar Bengt Wiklund.

Framtidstro har även Camilla Johansson, en av dem som blev av med jobbet när Postens paketterminal lades ner 2011. Efter några år i exil är hon nu tillbaka i Ånge och har fått ett sommarvik på Systembolaget (en statlig verksamhet som trots allt stannat kvar på orten).

– Men det känns tomt utan Posten. Jag umgås mycket med postfolk och vi sitter och minns hur bra det var.

Liksom för många andra här har nästan hela hennes släkt fått sin försörjning från Posten. Och trots att hon trivdes på jobbet såg hon för egen del att nedläggningen inte bara var negativ.

ange2

– Jag såg det som en ganska bra chans att komma därifrån. Speciellt med tanke på hur Posten utvecklats som arbetsgivare. Det är klart att det var lite oroligt, jag var gravid och födde bara nio dagar efter sista arbetsdagen. Men då kunde jag först vara föräldraledig och sedan få betalt i ett år från Posten.

Under åren i exil pluggade hon in de ämnen som saknas för att hon ska kunna förverkliga sin plan.

– Jag ser framför mig att jag utbildar mig till förskollärare och flyttar till Sundsvall.

Carina Wiegandt däremot tog nedläggningen betydligt hårdare. Hon minns den där dagen då tre höga postchefer klampade in i personalrummet på terminalen och förklarade att den skulle läggas ned.

– Det blev knäpptyst. Men sedan, när de gått, kom det tusentals frågor.

Eftersom hon var fackligt aktiv var det henne folk gick till med all sin oro och alla undringar.

– Jag fick aldrig tid att hantera min egen situation. Så när vi gick hem klappade jag ihop. Jag hade panik och ångest och kunde inte gå ut över huvud taget.

Efter ungefär ett år blev hon sjukskriven för utmattningsdepression och har sedan dess fått hjälp.

– Jag får lyckopiller och har någon att prata med, så nu är det mycket bättre. Och nu ska jag börja i något som heter Nordstjärnan som är ett projekt där man får träffa andra i samma situation och bara prata.

Men vad som ska hända i framtiden vill hon inte prata för mycket om.

– Nu är jag på rätt väg och jag har lite mål. Men jag vet att man i min situation inte får sikta för högt för då kraschar man så mycket värre om man inte lyckas.

Sune Sjödin har arbetat fackligt på central nivå inom Posten i 20 år. Men han började som tekniker på terminalen i Ånge och det var där han hade sin anställning. Så när man lade ner blev han av med jobbet som alla andra. För honom personligen var det ingen större fara då han bara hade ett halvår kvar till pension när uppsägningsåret var till ända.

– Jag struntade i att söka jobb för jag tyckte inte det var någon idé. Men då fick jag en varning att jag skulle bli av med a-kassan.

Så han började söka jobb.

– Eftersom min senaste utbildning var mekaniker krävde de att jag skulle söka sådana jobb i Malmö bland annat. Arbetsgivarna tyckte ju att jag var tokig. Sex månader till pension och hade inte jobbat som mekaniker på 20 år – vem skulle anställa mig då?

Vid besöket 1994 träffade tidningen Statsanställd det unga paret Cecilia Paulsson och Peter Sundvisson. De hade några år tidigare träffats på tågmästarutbildningen i Mjölby, han från Ånge och hon från Ängelholm. Efter utbildningen flyttade de till Ånge och började jobba på SJ. Två år senare var de båda av med jobben och hankade sig fram med vikariat och studier.

Nu, 21 år senare, träffar Sekotidningen Cecilia, som numera heter Sundvisson men är skild.

ange5

– Peter bor i min gamla hemstad Ängelholm och jag bor i hans Ånge. Vi brukar skoja om att vi bytt föräldrar med varandra.

Efter att de blivit uppsagda jobbade Cecilia inom barnomsorgen ett tag innan hon fick jobb på SJ:s reseförsäljning (det som blev kontaktcenter och nyligen räddades kvar på orten).

Men sedan blev det åka av igen.

– De sökte folk till åkningen 1997 och då fick jag jobb där. Men 2006 la de ner i Ånge så jag blev förflyttad till Sundsvall och jobbade på snabbtågen.

Ett år senare flyttade familjen ner till Skåne och Ängelholm. Hennes man utbildade sig till polis medan hon fortsatte att jobba som tågvärd, nu med placering i Malmö så det blev fortsatt pendling för henne.

– Men jag trivdes aldrig där och så var det jobbigt att pendla. Då fick jag jobb i Ängelholm på ett företag som skötte blommor i offentliga lokaler och det trodde jag skulle vara mitt drömjobb – det var det inte.

Ungefär samtidigt insåg de båda, högst ömsesidigt, att deras äktenskap inte var något att bygga vidare på. Så Cecilia flyttade till

Ånge och fick först timanställning och sedan ett vikariat på Norrtåg, som kör regiontrafiken i norra Sverige.

– Nu är det ju en ny upphandling, det har i och för sig sagts att personalen ska följa med, men eftersom jag bara har ett vik så vet man aldrig.

Men, liksom då hon och exet blev av med jobbet 1994, är hon inte så värst orolig för egen del.

– Det löser sig. Jag har bara mig själv och katten att ta hand om nuförtiden och vi kostar inte så mycket.

Däremot har hon inte så stora förhoppningar för Ånge, framför allt småbyarna runt omkring.

– Allt försvinner och det märks även på bostadsmarknaden. Min dotter skulle flytta hit för några år sedan och skulle köpa en bostadsrätt. Det slutade med att hon fick en trea – gratis. Den gick inte att sälja.

Även Magnus Lemon är något tveksam inför Ånges framtid. Detta trots att han är klubbordförande för Seko på SJ:s kontaktcenter, det som räddades kvar på orten om ni minns.

Det stod mellan Ånge och Tranås, med omkring 100 anställda på vardera stället.

– Vi var säkra på att de skulle lägga ner här. SJ hade börjat flytta över funktioner till

Tranås redan 2013, så det var en överraskning att vi fick vara kvar.

Glädjen över att Ångekontoret blev kvar grumlades av att kollegerna i Tranås blev av med jobben.

– Vi hade ju jobbat så länge med Tranås, det kändes som vi var en enhet.

Och pratet om att det skulle skapas nya jobb i Ånge kom på skam. Åtta personer anställdes på timme men efter en vecka var det bara fyra kvar. SJ anlitade i stället telemarketingföretaget Go excellent i Östersund för att hantera arbetstoppar, till exempel vid större störningar i trafiken då många ringer till kundtjänsten.

– Det var tänkt som en så kallad overflow-lösning, men nu känns det som de kryper allt längre in i organisationen och tar över mer och mer arbetsuppgifter.

Så den lättnad som kom efter beslutet om att behålla Ånge har nu förbytts i en ny oro.

– Vi lever på nytt i den känsla vi hade 2013, en ständig känsla av oro. Ska de lägga ner nu? Nähä, inte i dag men kanske i morgon.

En känsla som inte är helt ovanlig i Ånge. Eller som Sune Sjödin uttrycker det:

– Om det står mellan Ånge och någon annan ort väljer man alltid att lägga ner i Ånge.