Den modell räddningstjänsten använder är beprövad och nödvändig för att brandmännen ska må bra.

– Jag kontaktas av operativa chefen
och jag ringer
arbetsledaren
på plats för att
höra vad som
hänt. Sen samlas alla som var
med på insatsen till ett samtal. Helst under innevarande arbetspass så att alla kan vara med, säger Peter Nyberg, brandmästare och kamratstödjare.

I början av 1990-talet startade brandförsvaret en så kallad debriefingjour för att ta hand om brandmän som varit ute på svåra uppdrag. Då pratade man mycket om känslor, som hur det luktade på en olycksplats exempelvis. I dag aktar man sig för det eftersom forskning visat att det kan vara farligt.

– Vi ska inte återskapa händelsen genom att prata om de känslor brandmännen fick på plats. Det kan göra att medarbetarna återupplever något svårt och mår sämre, säger Peter Nyberg.

Därför har det som en gång kallades debriefing gått över till att kallas kamratstöd eller krisstöd.

– Vi ser till att alla som varit med kommer till tals, vi sätter oss ner och går laget runt för att göra en kartläggning och se till att alla förstått vad som hänt, säger Peter Nyberg.

En grupp brandmän består av sex till åtta personer och alla har inte sett eller gjort samma sak.

– Om vi vet vad andra gjort är det lättare att förstå händelsen, information och förståelse är nödvändigt för att vi ska gå vidare. Vi som kamratstödjare försöker dessutom se hur de närvarande mår.

Efter den första sittningen kan det bli en till, om gruppen fortsätter att diskutera händelsen.

– Då kan det vara bra att samlas igen och gå igenom förloppet. För enskilda kan det också bli aktuellt med professionellt stöd. Då finns företagshälsovården.

När brandmännen sitter i samtal är stationen rödmarkerad, det vill säga den tar inga nya larm.

– Vi kan inte avbryta innan alla sagt sitt, vid larm får andra stationer rycka ut, säger Peter Nyberg.