Alla kan göra något
Filmen som just spelats upp har ett tydligt budskap: Människor diskrimineras och kränks
på arbetsplatser runt om i landet för att de kommer från ett annat land. Det kan du, som ser filmen, ändra på med ganska små medel.
Fem fackliga ombud tar ställning.
Alla kan göra något och det börjar med dig.”
Slutorden i LO:s korta kampanjfilm tonar ut i kurslokalen på ABF i Uppsala. Först är det tyst. Sedan säger någon: ”Så bra att filmen
ligger på youtube, där är många ungdomar.”
– Säg ifrån, till exempel vid fikabordet på jobbet, när någon slänger ur sig rasistiska eller främlingsfientliga kommentarer. Fråga
hur menar du?, varför säger du så? Låt den som kom med påståendet förklara sig, säger Javiera Cifuentes.
Hon är terminalarbetare, ombud för Seko Posten och dagens kurshandledare.
Det är Javiera Cifuentes som spelar upp LO:s film som i sitt korta format – bara en och en halv minut – fångar det som tittarna i sammanträdesrummet vill nå. Det vill säga förmågan att stå upp för sina ideal.
Fem fackliga ombud har lockats hit i förhoppningen att få argument och kunskap. De går den tvärfackliga kursen ”Alla kan göra något”, som även är samlingsnamnet på LO:s satsning mot främlingsfientlighet. Satsningen fick lite av en nystart i samband med LO:s kongress 2012 då samarbetet med stiftelsen Expo utvidgades, och det kom nytt material. Utbildningar som den i Uppsala rullar så sakteliga på över landet. Lite trögt på sina
ställen, förbunden och LO är inte alltid överens om vem som ska betala vad. Men entusiasterna, som Javiera Cifuentes, ger inte upp.
Varje kursdeltagare är lika viktig.
De fem – Peter Burman, Mikael Eriksson och PA Nilson från Seko Posten, och James Jonsson och Kerstin Lindvall från Kommunal
– är på kurs för att de vill ta debatten, stå upp och ha på fötterna. Problemet är att de inte riktigt vet hur det ska gå till. De behöver fler argument och mer fakta när kolleger och andra säger att de minsann vet hur saker och ting ligger till. Ofta handlar det lite slängigt om hur ”invandrare är eller gör”.
Svårast är de trevliga arbetskamrater som har obehagliga och odemokratiska åsikter och goda kolleger som öppet deklarerar att
de är Sverigedemokrater.
James Jonsson tycker att det är lättare när rasister är brunskjortor och marscherar på gatorna.
– Nu är de lite gulliga så där, säger han.
Mikael Eriksson, som är skyddsombud på sin arbetsplats, vill veta hur han ska göra för att stoppa de främlingsfientligas framfart:
– Hur gör jag för att få stopp på pratet?
PA Nilson oroar sig för att många litar på vad de läser på nätet, och han vill veta vart han ska vända sig för att få fram korrekta uppgifter.
– Statistiska centralbyrån, där kan du hitta nästan vad som helst, säger Javiera Cifuentes när dagen är slut och PA ställer den konkreta frågan.
Bekymret för Kerstin Lindvall, som är skolinformatör, är ungdomar som säger att de ska rösta på Sverigedemokraterna. De är så många hemma i Östhammar.
Kursdagen känns kort och intensiv, och bygger i hög grad på deltagarnas egna diskussioner. De får göra fyrhörnsövningar och ställa sig i olika hörn för ”ja”, ”nej”, ”vet ej” eller ”jag har ett eget förslag”. Enigheten är stor i de flesta frågor, som att alla människor i Sverige inte har samma möjligheter.
Men det hettar till när olika ord ska diskuteras. Varför får vi inte använda ordet ”neger”, det har vi alltid gjort säger Peter, Kerstin och PA. De uppfattar ordet som en beskrivning, utan värdeomdöme.
Javiera Cifuentes säger att det finns en historia av rasbiologi bakom ordet, idéer som värderar människor olika.
– Vi måste fråga vem som har tolkningsföreträde, vem som drabbas. Ingen i det här rummet vet hur det känns när någon använder ordet ”neger”, vi är alla vita. Lagstiftningen om kränkande särbehandling säger att det är den utpekade som ska avgöra, säger hon.
Hon fortsätter att tala om det som gruppen är överens om. Att de sociala och ekonomiska klyftorna ökar i Sverige. Och att klyftor ökar konkurrensen mellan arbetstagare, det som facket kom till för att få bort.
– I det samhället pekar politiska partier ,som inte erkänner ekonomiska och sociala klyftor, ut kulturella skillnader som orsak
till olika samhällsproblem. Sverigedemokraterna är ett sådant parti.
– SD anser helt följdriktigt att facket inte behövs. De vill öka arbetsgivarnas makt. Och som facklig företrädare är det inte svårt att argumentera mot ett parti som inte vill att facket ska finnas, säger Javiera Cifuentes.
