Johan Tjernell avlägsnar slaggkopparna med spaden medan Anders Lundin termitsvetsar.

När Sekotidningen träffar banarbetaren Johan Mähler i Sundsvall har han varit vaken hela natten och letat efter förrymda hästar som befunnit sig på tågrälsen.

Den här gången gick det bra, men inte 2017. Då dödades fyra hästar när de kördes på av ett tåg vid Vattjom i Sundsvalls kommun.

– Kropparna fick borstas bort från spåret, säger Johan Mähler.

Den här dagen vill han visa hur förutsättningarna att jobba säkert och ergonomiskt kan se ut på olika järnvägsföretag.

”Redskapen är uråldriga”

Vid en sträcka utanför Sundsvall arbetar Johan Tjernell och Anders Lundin, spårsvetsare på Infranord. Johan Mähler tar oss dit. Solen gassar. Rälsen blänker. Deras solbruna hud vittnar om många timmar i solen. Samma dag har Dagens Nyheter skrivit om vilka yrkesgrupper som är mest utsatta för hudcancer: utomhusarbetare.

Det gäller att skydda sig – inte bara mot solen, utan också mot faror och risker på järnvägen.

Säkerhet vid järnvägsarbete

Många brister i säkerheten vid spårarbeten

Arbetsmiljö

– Redskapen är uråldriga. En spårsvetsares axlar håller inte till 65-årsåldern. Därför är det viktigt att ha rätt utrustning, avtal och förutsättningar för att kunna jobba säkert. Infranord har exempelvis en svetsartralla med sig som gör att man inte behöver bära runt på redskapen. Det förenklar jobbet, skonar kroppen och ökar säkerheten. Det har vi inte hos min arbetsgivare, säger Johan
Mähler, som är bantekniker och lokförare, samt skyddsombud för Seko på NRC Group i Sundsvall.

Klart att säkerheten är viktig. Men det är alltid den man måste tulla på för att få något gjort

Alexander Oscarsson, spårsvetsare på NRC Group, och Patrik Lönn, bantekniker, riktar in kabelkanalerna så att de står jämnt och fint.

Arbetet i spår kan vara stressigt. Ett jobb kan behöva göras på kort tid, samtidigt som säkerhetsrutiner och åtgärder måste följas. Ett felsteg kan innebära att någon skadar sig eller i värsta fall mister livet.

Det är vad som skedde i juni 2017, mars 2014 och juni 2010. Alla som omkom var banarbetare.

Sedan 2014 fram till juni 2019 har även så många som 303 arbetsplatsolyckor inträffat inom branschen anläggning av järnvägar och tunnelbanor. Dessutom finns 52 fall av arbetsrelaterad sjukdom.

Statistiken ger dock inte en helt rättvis bild av läget – antalen är betydligt fler. Smärre incidenter och tillbud som sker rapporteras inte in till Arbetsmiljöverket.

Tullar på säkerheten

Åsikterna går isär bland järnvägsanställda som Sekotidningen träffat. En del menar att det är de mindre företagen på entreprenad­sidan som missköter sig, medan underhållssidan av järnvägen har ett lugnare tempo med längre kontrakt som innebär att säkerheten är högre.

Ändå är det flera som medger att det slarvas på båda håll.

– Klart att säkerheten är viktig. Men det är alltid den man måste tulla på för att få något gjort, säger Johan Tjernell.

För hans del kan det handla om att arbeta för långa skift när det inte finns någon kollega som kan byta av. Men också att göra enklare jobb i spåret. Till exempel att skruva till en befästning som är lös.

– Man får gena på sådana saker. Får du ingen tid av fjärren, men du vet att inga tåg kommer, och du har full uppsikt, då gör man det, även om det är fel, säger han.

303 fall av arbetsolyckor

Johan Mähler instämmer. Enligt honom tar ett sådant jobb omkring 30 sekunder att slutföra. 

– I stället för att ringa fjärr, kortsluta på vardera sida av stallplatsen, eller att överlåta det på en arbetsledare att planera detta, är det väldigt lätt att dra åt den på plats. Om vi ska sköta säkerheten och regelverket helt så kommer inte kroken att åtgärdas. Då har man ett förfall som påbörjas. Nästa år har du tre krokar som är borta, om fem år kanske det är uppe i 20.

Hur vet du att inga tåg kommer?

– Om det passerat ett tåg får det inte släppas på ett till direkt efter. Det måste gå flera minuter, säger Johan Mähler.

En bit längre bort längs tågrälsen jobbar Johan Mählers arbetskolleger med att lägga ut kabelrännor med lock utmed spåret.

–Det är bara säkerhet. Jag har aldrig varit med om att vi stressat eller forcerat. Det kan gå så fel då, säger Mattias Randehov, bantekniker.

Hejdade grävmaskinist

Vad som är speciellt för just den här platsen är att olika branscher arbetar på samma projekt: spårutbyggnaden längs Ådalsbanan i Birsta, norr om Sundsvall. Ett arbete som inneburit flera säkerhets­faror, enligt Johan Mähler.

Vid ett tillfälle tvingades han hejda en grävmaskinist anlitad av Skanska.

– Tiden i spåret var slut, ett tåg kunde passera när som helst. ”Vi ska bara gräva lite till”, var svaret. De är inte vana vid järnvägsmiljön.

Ett problem, enligt Johan Mähler, är att tillsyningsmän inte har tillräckligt med status för att få gehör.

–Det är hög säkerhetsmedvetenhet bland erfarna tillsyningsmän. Däremot har nyanställda låg status, då många inte har jobbat på järnväg tidigare. Det blir svårt för den personen att påpeka brister i säkerheten till platschefer med flera år i branschen och som har hand om stora projekt. Där borde man ställa krav på minst två års erfarenhet på järnvägen innan man får bli tillsyningsman, så som det är för besiktningsmän.