– Vi kallar det att ha uppmärksamhet i vardagen eller management by walking around, som är det engelska uttrycket och som jag tycker ger en bra bild av vad det handlar om, säger Torsten Heinberg, beteendevetare på Arbetsmiljöverket.

Helst av allt ska chefer och arbetsledning förebygga att personalen blir sjuk eller skadar sig. Kraven är desamma oavsett om det handlar om fysisk eller psykisk ohälsa.

Arbetsgivarna ska göra en riskbedömning för att undvika ohälsa, och om personalen drabbas av ohälsa eller funktionsnedsättning ska arbetet anpassas efter den enskildes förutsättningar. Om det råder inget tvivel, som Torsten Heinberg ser det.

– Vi har arbetsmiljölagens regelverk som är tydligt på den här punkten, och vi har en mängd föreskrifter, säger han.

Flera föreskrifter, förutom den grundläggande om systematiskt arbetsmiljöarbete, rör direkt den situation som Maria Carlssons pappa hamnade i. Han arbetade ensam, var orolig för framtiden och saknade en känsla av tillhörighet.

Oron för att bli av med jobbet i samband med större förändringar kan vara förödande för hälsan om inte arbetsgivaren ger tydlig information om vilka alternativ som finns.

När det gäller upphandling kan det vara bra, enligt Torsten Heinberg, att klargöra vad som händer om uppdraget blir kvar respektive inte blir kvar i företagets regi.

– Det är oerhört viktigt att vara tydlig med vilka planer som finns, och inte lämna personalen ovetande, säger Torsten Heinberg.

Ett annat riskområde är ensamarbete. Att arbeta ensam utgör i sig en stor risk, socialt och psykologiskt, och för den som är särskilt sårbar är risken större. I de fallen bör kanske ensamarbete undvikas.

Jan Carlsson hade troligen haft god hjälp om arbetskamrater, fackligt förtroendevalda och chefer agerat mer kraftfullt och inte släppt taget om honom, trots att han i vissa lägen gav intryck av att må bra eller inte vara i behov av hjälp och stöd.

Det senare är en vanlig reaktion hos personer med psykisk ohälsa. Och då gäller det att våga stå kvar. Arbetsgivaren har störst ansvar, enligt Torsten Heinberg, men även arbetskamrater och fackligt förtroendevalda.

– Chefen kan inte se och höra allt. Om någon behöver hjälp måste vi alla som är på samma arbetsplats ta vår del av ansvaret för att hjälpa till. En sådan anda måste till om våra regler ska fungera i praktiken, säger han.