Jag började jobba på posten i mitten på sjuttiotalet och jobbade tills jag gick i pension för några år sedan. Jag har jobbat fackligt, jobbat med projekt och till och med varit chef på en enhet, men:

Jag känner inte igen mig nå längre.

Det var väl inte det mest välbetalda jobbet, men vi brukade säga att posten i alla fall hade en bra personalpolitik.

Det var då.

Nu:

Duktiga trotjänare får några dagar på sig att packa och dra. Man måste väl dra ihop till dom höga chefernas löner kan man tänka. Men någon bra personalpolitik är det rakt inte.

Brevbärarna går på knäna och dom får inte anställa några fler, trots att dom är underbemannade.

I en kommun så kommer posten ut mellan fem och sex på kvällen. I en annan kommun så lägger man åtsidan dom brev man inte hinner med.

I vissa fall så har jag fått vänta upp till sju dagar på brev som jag visste att jag skulle få.

Jag har pratat med folk som jobbar och såna som har jobbat inom posten. En del är rädda för trakasserier och vill inte uttala sig.

Vad beror allt det här på i Stockholm.

Det finns bara ett svar: Fiaskot i Rosersberg. Terminalen är underdimensionerad. Det här förstod jag så fort som jag såg konceptet.

Tanken är att man skall sortera ut breven direkt till brevbärarna i gångordning, vilket man inte hinner med.

Därför blir brevbärarna för få för att hinna med.

Man lade ner terminalerna i Uppsala och Västerås, men Uppsala hade ett spridningsområde ändå upp till och med Bollnäs och Västerås till norra Dalarna.

Man skaffade en ny klumpmaskin  med så få riktningar så att man måste sortera om posten många gånger. Detta skapar förseningar.

Dygnet har bara 24 timmar. Jag vet inte vad posten skall göra, men man lär behöva en till terminal i samma storlek.

Nu vet jag att man kommer att svara att man har lite inkörningsproblem, men det är inte sant.