Per Johansson

Det är nog rätt få Sekomedlemmar som har fått en egen sång. Per Johansson är en av dem. När arbetsdomstolen (AD) inledde sin förhandling om hans avsked en gråkall februaridag 2007, då satt Jan Hammarlund utanför entrén och sjöng om ”Arbetarhjälten i Tunnelbanan” i sällskap av några demonstranter.

Då hade det gått åtta år sedan SL, Storstockholms lokaltrafik, gav upp driften av tunnelbanan. Bolaget köps 1999 av franska CGEA AB, som därmed och utan upphandling blir tunnelbaneoperatör. CGEA blev sedermera Connex, som blev Veolia, som nu är Transdev.

När Per Johansson valdes till klubbordförande var Connex klubbens motpart, ett företag som enligt Johansson tog allt för lätt på säkerheten, både för de anställda och för resenärerna.

Här börjar resan som slutade med avsked för ordföranden i klubb 119. När vi nu träffas för att tala om vad som hände efteråt har det gått drygt tio år sedan vi sågs. Håret har en annan nyans men annars är han till synes samma person idag.

Jag frågar hur han egentligen upplevde hela situationen som kulminerade med avsked och närmast ett karaktärsmord i vissa massmedier, att vara han som hotade och kallade chefer för grisarslen, enligt Aftonbladet, vilket han enligt egen utsago aldrig gjort.

– Jag sov gott om nätterna, var inte påverkad.

– Hela vår klubb var duktig på löner, arbetstidsregler och på arbetsmiljö. Men vid varje förhandling började arbetsgivarna alltid med ett nej, de vågade aldrig köpa våra resonemang.

Per Johansson räknar upp alla de frågor som det blev strid om.

– Framrutorna som gick inåt, när de borde gått utåt på grund av skaderisken vid olyckor. Men nej, nej, sa Connex, ge dem inget. Vi tog upp partiklarna i tunnelbanan. Ingen fara, blev svaret. Men det är fortfarande problem.

Connex fick slutligen ett föreläggande för fönsterrutan med vite om en miljon kronor.

Per Johansson nämner fler frågor som klubben drev, dörrar vid perrongen, som nu är på gång. Bristen på AC i hytten, monitorer i taket som satt fel, tågen som började brinna, med mera.

– Vi hade bra idéer. De handlade ju inte om att plocka ner månen precis, men inget av det vi föreslog genomfördes.

Medan Per Johansson tyckte att han var en pragmatisk förhandlare som tog kampen, började Connex samla i ladorna inför det som skulle sluta med hans avsked.

På deras lista fanns bristande lojalitet med företaget, kränkningar av både chefer och arbetskamrater, och hot.

– Jag kämpade bara för säkerheten. Många av frågorna vi drev på Connex kom också upp när jag jobbade på pendeln, men där hade pendelklubben lättare att få gehör.

Under åren i början av 2000-talet var motsättningarna tydliga och hårda på tunnelbanan, med en kritiserad men stridbar arbetsgivare å ena sidan och ett minst lika stridbart fack å den andra.

Och det fanns de som kände olust inför situationen, både bland anställda och chefer, och som inte var överens med sina respektive företrädare och deras metoder.

När striden slutligen hamnade i AD kritiserades Connex för att de avskedat en förtroendevald, som ju ska ha starkare anställningsskydd.

Seko inledde en kampanj för yttrandefrihet på arbetsplatserna, som nog mer ska ses som ett stöd för principen än för Per Johansson.

Till och med dåvarande statsminister Göran Persson talade i riksdagen om behovet av meddelarfrihet för anställda i privata företag som finansieras med skatter.

– Det blev lite David mot Goliat, säger Per.

Till mångas förvåning vann Connex i AD, och Seko som drivit fallet stod där med rättegångskostnaderna.

– Det var lite overkligt på rättegången med alla lögner. Men jag hade inte några förväntningar från början. Det låg inte i mina händer. AD är inte en domstol för oss arbetare, och deras dom var inte något kvitto för mig, säger Per Johansson som tycker att hans företrädare skulle ha drivit chans sak hårdare och att fakta som talade för honom inte kom fram.

– Det var lite kluvet att sitta på andra sidan bordet, säger Per Johansson.

AD-domen bekräftade inte bara avskedet. Efterverkningarna hängde i under några år.

– 2006 började jag lokförarutbildning med löfte om jobb på Stockholmståg. De visste ju vem jag var, ändå skulle jag få börja direkt efter utbildningen.

– Men samtidigt som slutskrivningen rättades fick jag besked om att Stockholmståg tog tillbaka sitt löfte, med hänvisning till en ”samlad bedömning”. Det var SJ:s och SL:s ledningar som satte press på dem. Vi hade visserligen bara en muntlig överenskommelse, men jag hade ju inte sökt något annat jobb.

Trots Stockholmstågs ”samlade bedömning” kom Per att jobba åt dem under två år, som inhyrd lokförare anställd av Traindrivers, ett företag som hyr ut lokförare.

– Under fyra dagar körde jag Upptåget åt SJ. Men när de upptäckte vem som körde sa de stopp, de ville inte ha mig, uppenbarligen var jag svartlistad där.

2011 fick Traindrivers egen trafik och Per Johansson, den fackliga aktivisten, blev trafikchef, som också körde tåg när det behövdes.

 

För att göra en lång och ekonomiskt avancerad historia kort hamnade Per Johansson på Rush rail, där han kom att sitta i förhandlingar med Seko som motpart.

– Det var lite kluvet att sitta på andra sidan bordet. Men det kan ju bli en winwin-situation i förhandlingar. Alla ska bli glada! Det hade Connex insett om de inte bara sagt nej.

Men så gick Rush rail i konkurs, enligt Per Johansson till viss del beroende på en av ägarna, investmentbolaget Bure.

– De var småpojkar som lekte med andras pengar, de gamla löntagarfonderna.

– Det fanns en enorm entusiasm och folk trivdes på företaget. Men det är svårt att vara liten i den här branschen.

Nu har Per Johansson lönegaranti efter konkursen på Rush rail, sedan väntar en ny anställning på Traindrivers, som lokförare och HR, personalman. Men det kommer mer att handla om administration än att vara chef.

– Jag har inte tänkt på avskedet från Connex på många år. Jag fick det bättre till slut, ungefär samma jobb men med mer betalt.

 

(Sök ”Per Johansson” här på hemsidan för att läsa alla nyhetsartiklar om fallet.)