Hotet mot järnvägen ligger inte i att vi får ett maktskifte och en ny järnvägspolitik efter höstens val. Där har regeringen fel. Det förhåller sig faktiskt tvärtom. Järnvägen, de anställda och kunderna skulle må bra av ett mer sammanhållet system med tydligare ansvar.

Plötsligt händer det. Tåg spårar ur i Stockholm och vi får en häftigt uppblossande debatt om järnvägsunderhåll. Det var nog på tiden, men möjligen lite trist att det måste hända i Stockholm för att liksom ha hänt på riktigt.

Nu är debatten igång och skulden ska fördelas. Frågan är hur. Att döma av reaktionerna från den moderata infrastrukturministern

Catharina Elmsäter-Svärd och Trafikverkets generaldirektör Gunnar Malm finns det ingen skuld att fördela. Enligt dem är nämligen det mesta bra.

Problemet, enligt Malm, är den ”förenklade” och ”fördummande” debatten. Den skrämmer honom. Enligt Elmsäter Svärd vore det största problemet en valseger för oppositionen, och med den en ny järnvägspolitik.

Till viss del har Gunnar Malm säkert rätt, debatten kan ibland vara förenklad och utgå från ren hörsägen. Men ändå finns problemen där, tydliga för alla som vill se. Hugg tag i valfri banarbetare och fråga!

Det är mycket prat om pengar, hur mycket som går ut på spåren av underhållspengarna, och hur mycket som försvinner i administration av verksamhet och av upphandling. Samtidigt som regeringen säger att det är mer pengar än någonsin, blir 700 banarbetare av med jobbet. (Inget ont om entreprenadföretagen, men de lär inte ha ökat sin produktivitet så till den milda grad.)

På Stora infradagen i slutet av januari frågade Sekos ordförande Janne Rudén hur det går ihop med uppsägningar å ena sidan och talet om mer pengar än någonsin å andra sidan. Svaret från närvarande allianspolitiker i trafikutskottet var mest harklingar och taffliga förklaringar.

I det här numret ser vi efter hur det ligger till med banunderhållet, och försöker spåra pengarna. Det är lättare sagt än gjort. Trafikverkets egna siffror går inte att genomskåda och de uppföljningar vi fått se är rätt tunna.

Det arbete som entreprenörerna gör måste följas upp bättre. Men regeringen måste kräva att Trafikverkets egen verksamhet bokförs på sådant sätt att även den går att följa upp.

De festa persontågen körs, än så länge, av SJ. Nu har SJ beslutat att man ska möta konkurrensen från nya tågoperatörer genom stora besparingar och genom att säga upp en stor del av de anställda som möter resenärerna.

Det är knappast någon risk att de nya tågbolagen bygger någon egen serviceorganisation på stationerna. Så där står vi då på perrongerna och väntar, vi pendlare och affärsresenärer tillsammans med godskunderna och undrar om det verkligen är som Catharina Elmsäter-Svärd säger, att en ny järnvägspolitik är det största problemet för oss?