En gammal historia berättar om en gumma som gick på vägen med sin häst som drog på ett lass ved till spisen. Hon sa till hästen varje gång hon la på en vedpinne: Orkar du med den pinnen, så orkar du en till. ”Orkar du med dä så orkar du med dä, och orkar du med dä, så orkar du med dä.”

Så höll hon på tills lasset blev så tungt, att hästen inte kom ur fläcken. Jag tänker på den historien när jag ser vad som hänt på våra arbetsplatser.

”Vi la på de anställda mer att göra, och de surade, och facket gnällde. Några gick visst in i väggen, shit happens, men de andra jobbar på i alla fall. Orkar de med dä så orkar de med dä – vi kan nog lägga på lite till.”

Arbetslösheten var så låg som 2 procent i slutet av 1980-talet. Att den sedan sköt i höjden berodde inte på nedläggning av arbetsplatser. Det berodde på åtstramningar. Man skar ner på folk överallt. Tar man bort var tionde person från arbetsplatserna blir det 10 procent arbetslöshet.

Det som sköt i höjden var inte bara arbetslösheten utan även fantasiinkomsterna för de allra rikaste. Samt stressnivån för många. Samt högen av arbetsuppgifter som borde göras men inte blir gjorda.

Var det någon som sa förebyggande underhåll? Säkerhet? Yrkesstolthet? Nej, tänkte väl det.

Om vi på alla arbetsplatser blev tio där vi nu är nio, då skulle det inte längre finnas någon arbetslöshet. De arbetslösa är de arbetskamrater vi saknar. De står där mitt ibland oss, osynliga.

Var det något som ni inte hann med att göra? Fick ni stressa eller jobba övertid för ofta? Fick du jobba ensam när ni borde vara två? Där stod en arbetslös, en osynlig arbetskamrat och viskade: Men jag då?

Vi kan tillsammans bestämma oss för att inte stressa, inte hoppa över raster, inte jobba övertid som beror på att vi är för få. Ingen annan kommer att genomföra det åt oss.

Om någon fackrepresentant på hög nivå törs ryta till åt arbetsgivarna så är det bra. Men det får inte på långa vägar samma effekt som då vi ute på arbetsplatserna, på många arbetsplatser, visar vilket lass vi accepterar.

En del gör det redan, men det måste bli många. Om vi behöver fler arbetskamrater så kan vi se till att få det, även om vi får räkna med att chefer kan reagera med hot och splittringsförsök.

Eller så kan de försöka blunda för konsekvenserna av att vi sätter stopp. Var det någon som sa chefer och samhällsansvar? Nej, tänkte väl det.

Det är vi som bär ansvaret och lasset. Det är vi som måste snacka ihop oss och säga: Nä, vi orkar inte med dä – vi rör oss inte ur fläcken med ett för tungt lass.