Meny

Tipsa ossom nyheter

Maila eller ring 070-242 22 56

För dig som arbetar med service och kommunikation
Markku Murtosaari, central samordnareför arbetsmljöfrågor i Seko kriminalvård Foto: Marc Femenia
Intervjun

Markku kan inte vara tyst

Den som har åsikter måste framföra dem, annars kan inget förändras. Det är den devis Markku Murtosaari arbetar efter som huvudskyddsombud inom Kriminalvården. Han vill att fler ska säga sin mening.

14 juni 2013 10:36

– Är det på en arbetsplats är det viktigt att arbetsgivaren får veta vad personalen tyck­er, det är ofta hos de anställda som bra idéer finns, även om de sällan förverkligas.

Säga vad man tycker och att vara aktiv är två egenskaper som hör samman för Markku Murtosaari. För honom har oförmågan att vara tyst hittills alltid slutat med ett fackligt uppdrag. Även om han på förhand bestämt att inte engagera sig.

I dag är Markku Murtosaari – inte helt ovän­tat – huvudskyddsombud på sin arbetsplats, huvudskyddsombud för Kriminalvårdens re­gion Stockholm och central samordnare för arbetsmiljöfrågor inom Seko Kriminalvård. Ett heltidsarbete där den senare funktionen framförallt innebär att stödja och vara    rådgi­vare åt medlemmar runtom i landet. Och att representera Seko i arbetsmiljöfrågor på na­tionell nivå. Mycket kontorsarbete, där en stor del av tiden går till att söka fakta och hitta argu­ment för förbättringar samt svara på alla mejl från skyddsombud och enskilda medlemmar.

u02_raw_130502_114Markku är anställd på Kronobergshäktet i Stockholm där han arbetat sedan 1994 och där han tidigt blev fackligt aktiv.

Vi ses i fackets rum på häktet som han de­lar med klubbordförande. På dörren hänger en lapp där man uppmanas tala i låg samtals­ ton, det är lyhört här, står det. Vi hör röster utanför, men störs inte.

Markku Murtosaari är så förknippad med Kronobergshäktet att många fortfarande tror att han talar för häktets personal, även när han talar för alla. Värst är det när han uttalar sig i tv och står framför ingången till häktet.

Kriminalvården vill inte längre betala för en nationell arbetsmiljöansvarig, vilket begrän­sar Markkus möjligheter att besöka arbets­ platser runtom i landet. Försvårar, men gör inte uppdraget omöjligt. Det är en utmaning. Och utmaningar är något som verkar locka Markku. Han drar sig inte för det som kan vara en av de svåraste uppgifter en arbets­miljöansvarig kan ha: att förändra och för­bättra förhållandena inom Kriminalvården.

Bland det svåraste har varit att se att det uppmärksammade mordet på en kriminal­ vårdare på häktet i Huddinge hösten 2011 inte lett till ökad bemanning, inte till att en­samarbete försvunnit, inte till förbättrad sä­kerhet innanför de rymningssäkra murarna. Och inte till ökade anslag i miljardklassen.

– 2004 hade vi flera rymningar från svens­ka fängelser. Ingen människa kom till skada, men politiker från olika läger var snabbt ute och sa att något måste göras. Dåvarande jus­titieminister Thomas Bodström sa ”det får aldrig hända igen”, säger Markku.

Miljarder regnade över Kriminalvården som byggde nya säkerhetsfängelser och ökade den tekniska säkerheten.

– Vad jag vet har ingen politiker sagt det­ samma efter att en kriminalvårdare miste li­vet, en unik händelse i svensk kriminalvård. Och några miljarder har vi inte fått, tvärtom fortsätter nedskärningarna.

Mycket är bra i Kriminalvården, under­ stryker Markku. I grunden är det en säker och trygg arbetsplats, och den nya generaldirektören Nils Öberg säger sig vilja förbättra ledarskapet. Men det finns alltid en risk att som anställd utsättas för hot och våld och det vill Markku komma åt. På alla tänkbara sätt.

– Det gäller att aldrig ge upp, säger han.

Han har dock stunder av förtvivlan, som när Kriminalvården på ledningsnivå, lokalt, regionalt och centralt, till synes slår dövörat till och inte vill lyssna på personalens varningar om säkerhetsbrister och för låg bemanning.

Det finns, säger han, en kultur, ja rent av en tradition, att inte lita på vad personalen säger.

– Vi uppfattas som gnälliga. Resultatet blir att vi som vårdare får ta smällen och hela an svaret för de dagliga prioriteringarna mellan säkerhet och verksamhet.

Många som Sekotidningen mött inom Kri­ minalvården säger samma sak. Om personal, fack och skyddsombud pekar på problem som kan utgöra en risk i arbetet, händer inget förrän något allvarligt inträffat. Om ens då.

Det finns flera exempel, men det mest iögo nenfallande är den attityd Markku mött efter mordet på häktet i Huddinge. När Kriminal­ vården ska dra lärdomar av det värsta som hänt ser man det som en engångsföreteelse.

– Hållningen är att det som hände är så ovanligt att det sannolikt inte kommer att hända igen inom de närmaste decennierna. Så då behövs inga omedelbara åtgärder, i alla fall inte åtgärder som kostar pengar.

Mordet på häktet är den största och värsta händelse som Markku och många kolleger upplevt under sina år inom Kriminalvården.

Han vill inte prata för mycket om händel­ sen, den är ännu inte avslutad eftersom utred­ningen om arbetsmiljöbrott ännu inte är klar.

Men han har lärt sig en sak av det som hänt och det är att en kriminalvårdares död inte leder till politiska åtgärder.

Markku Murtosaari, som ständigt letar fakta om situationen på anstalter och häkten, säger att Kriminalvårdens egen medarbetarunder­sökning visar att så många som hälften av kriminalvårdarna har varit utsatta för hot och våld i sitt arbete. Ett resultat som visade sig först efter att Markku begärt en särskild bearbetning av undersökningen.

– En skrämmande siffra, säger han när han träffar femtiotalet fackligt aktiva på Seko Krimi­nalvårds årsmöte på Lidingö i mitten av april.

Lika stor andel av de närvarande, det vill säga hälften, har varit utsatta för hot och våld personligen, visar en handuppräckning.

När Markku, på sitt lugna och eftertänk­samma sätt, efterlyser berättelser från delta­garna kommer det många vittnesmål om brister, om otrygghet, om oetisk kameraövervak­ning, om ensamarbete, om hotfulla situationer. Till sist måste ordförande bryta. Diskussionen hade kunnat hålla på hur länge som helst.

Engagemanget från medlemmar och fackli­ga ombud är inte att ta miste på. Markku skulle själv vilja vara än mer engagerad, rent av akti­vist. Som i början av 1990­talet, då han under några år var fackligt aktiv i Sjöfolksförbun­det. Då leddes sjöfolket av Anders Lindström, som är Markkus förebild som facklig ledare.

Markku minns och skiner upp. Han lutar sig framåt i stolen på sitt tjänsterum och berättar:

– En gång försökte vi handgripligen stoppa ett fartyg från att lägga till i Göteborgs hamn, vi hoppade ner i vattnet, vi la oss med små båtar mellan fartyget och kajen för att hindra ”Black Prince”, som fartyget hette, från att komma fram. Anledningen var att fartyget var utflaggat och villkoren usla för personalen.

Markku tystnar och lägger till:

– Är det rätt att säga att jag saknar det? Medlemmarna kände till vilka som var fack­ liga företrädare, de visste att det var medlemmarna som var facket och som skulle ställa krav på oss som satt i styrelserna.

Som 21-åring började Markku Murtosaari som vårdare på Österåker. Han besökte sin far som arbetade på fängelset och chefen sa: du ser stor och stark ut, när kan du börja?

Efter någon månad var Markku, som bodde i Finland, tillbaka i Sverige och här har han stannat. Med undantag för några år som sjö­man i början av 90­-talet har han varit Krimi­nalvården trogen.

När han kom tillbaka i Kriminalvården 1994 tyckte han att mycket var sig likt från Öster­åker som han lämnat 1989. Bakom den första dörren han öppnade på Kronoberg mötte han en av killarna som suttit på Österåker.

Under 2000­-talet har mycket förändrats. Framförallt arbetsuppgifterna. Mer administ­ration, dokumentation och inte minst ökad programverksamhet. Allt mycket bra, säger Markku, men tidskrävande. Lika många an­ställda ska göra tredubbelt mer. Det är den bristen i verksamheten som bara har en lösning: mer personal.

– Det är tjatigt, jag vet, men det skulle inte skada om vi blev fler. Då hinner vi det adminis­trativa, vi kan upprätthålla rättssäkerheten, ge de intagna deras rätt till vård och stöd, och själ­va få en trygg arbetsmiljö utan ensamarbete.

Simsalabim.

 

Karin Lindgren Strömbäck, reporter
karin.lindgrenstromback@sekotidningen.se

Dela det här

Kommentera

Klicka här för att läsa våra villkor för kommentarer.

Stolparna blir kvar på Stockholms lokalbanor

Stolparna blir permanenta på lokalbanorna i Stockholm. Det beslutade trafiknämnden i Stockholm läns landsting i går. Beslutet innebär att det installeras valideringsstolpar på samtliga linjer, utom Spårväg city där frågan ska utredas. Läs mer

Avtal 2017

Allt om avtalsrörelsen

Här kan du läsa alla våra artiklar om avtalsrörelsen 2017 där Seko ska förhandla om drygt 20 centrala avtal. Läs mer

Svevia lanserar säkerhetsapp för ensamarbete

Svevia lanserar säkerhetsapp för ensamarbete

Svevia har tagit fram en säkerhetsapp som ska användas vid ensamarbete. Appen larmar automatiskt om man inte markerar att jobbet är utfört efter beräknad tid. Läs mer

Seko kräver lika villkor för in- och uthyrda

Det måste bli ordning och reda och lika villkor för alla i branschen, menar Seko som kräver att få granska in- och uthyrningen av arbetskraft på järnvägsinfrastrukturavtalet. Idag har Seko och Almega tjänsteföretagen växlat yrkanden på avtalsområdet. Läs mer

Vikten av fint fikarum

Vikten av fint fikarum

– Vi njuter av det här stället. Vi äter en helt underbar frukost varje morgon klockan nio, och det sitter fint när man börjat jobba klockan sex. Läs mer

Individuella uppgörelser om Almega får bestämma

Almega vill att såväl lön som arbetstid ska kunna förhandlas med individen och inte regleras i kollektivavtal. Det framgår av deras avtalsyrkanden för telebranschen. Läs mer

”Arbetsgivarna spelar ett fult spel”

”Arbetsgivarna spelar ett fult spel”

Striden om tiden är het i årets avtalsrörelse. Arbetsgivarna vill själva bestämma när 1,5 miljoner arbetare ska jobba. Sekotidningen har tillsammans med tio andra tidningar granskat dragkampen om din arbetstid. För Sekos del handlar striden om hyvling, flexibilitet och inflytande. Läs mer

”Oerhört varierat jobb”

”Oerhört varierat jobb”

– Det är väldigt sällan som jag har samma arbetsuppgifter två dagar i rad. Jag har jobbat här i fem år och har inga planer på att sluta. Läs mer

Alltid på medlemmarnas sida

Alltid på medlemmarnas sida

Hej, Ola Brossberg, Seko! Många har hört den öppningsrepliken när Sekos ombudsman i Borlänge ringer upp. Oavsett ärende kan den uppringde räkna med att det är allvar. Läs mer

Hur mycket värk krävs?

Anser regeringen det rätt att sjuka och arbetsskadade tvingas till arbetsförmedlingen? Om inte, gör något åt det! Och så lite om medlemskapets värde Läs mer

Investera för fler jobb

För att nå målet Europas lägsta arbetslöshet krävs utbildning och offentliga investeringar i infrastruktur, bostäder och klimatomställning. För skattesänkningar finns inget utrymme. Det skriver Stefan Carlén, chefsekonom på Handels och Christer Persson, utredare. Läs mer

Vill Jernhusen ha fler försenade tåg?

Kanske är det som författaren Jesper Meijling hävdar att fastighetsbolaget Jernhusen och dess stationshus bäst Läs mer

”En fråga om patientsäkerhet”

Det råder akut brist på djursjukskötare. Något som Jordbruksverket vill lösa genom undantag från det legitimationskrav som infördes för sju år sedan. Ett förslag som avvisas av de flesta remissinstanser, inklusive Sekoklubben på SLU. Läs mer

”Jag kan koderna”

”Jag kan koderna”

– Det är klart att dödsskjutningarna lägger sig som en våt filt över hela Malmö, säger David Henriksson, polis i en av de mest utsatta förorterna i Malmö och styrelseledamot i Seko Polisen Syd. Läs mer

Seko kräver att restid ingår i arbetstiden

Även telebranschen har nu växlat avtalsyrkanden. Seko kräver bland annat att restid ska ingå i arbetstiden för den som är hemstationerad och en ny lägstalön på 20 000 för den som har två års yrkeserfarenhet. Seko kräver också en individgaranti på 400 kronor. Läs mer

”Almegas krav gör det svårare att kombinera arbete och fritid”

Almegas företrädare lever i en helt annan verklighet än våra medlemmar. Anställda i spårbranschen har ofta svårt att kombinera arbete och fritid. Arbetsgivarnas krav i avtalsrörelsen gör att det blir ännu svårare. Läs mer

Almega vill ha ut mer arbetstid i spårbranschen

Ökad möjligheter att få ut heltid av de anställda. Det är den viktigaste frågan för spårarbetsgivarna i årets avtalsrörelse, enligt Pierre Sandberg, förhandlare på Almega. Seko kräver regler som begränsar hyvling. Läs mer

Seko har växlat avtalskrav på spårtrafiken

I dag har Seko och Almega växlat yrkanden på bransch spårtrafik. Ett regelverk som motverkar hyvling är ett av Sekos viktigaste krav. Lönekraven följer LO-samordningen som yrkar på 2,8 procent och ett lägsta utrymme på 672 kronor. Läs mer

Trafikverket ska motverka social dumpning

Regeringen ger Trafikverket i uppdrag komma med förslag på hur man ska stärka det sociala skyddet för arbetstagare i sina upphandlingar. Syftet är att skapa ”ordning och reda” på arbetsmarknaden. Läs mer

Medlemsrekrytering
Så ska fler lockas in i Seko

Så ska fler lockas in i Seko

Antalet medlemmar minskar stadigt. För att vända trenden satsar Seko nu 25 miljoner kronor under fem år på lokala projekt. I Stockholm har Seko bildat A-gruppen,en grupp förtroendevalda som brinner för medlemsvärvning. Läs mer

Bud

Ett förhandlingsförslag från arbetsgivarparten.