Meny

Tipsa ossom nyheter

Maila eller ring 070-242 22 56

För dig som arbetar med service och kommunikation
Reportage

Marias pappa lämnades med sin oro

Maria Carlssons pappa blev 55 år. Han drabbades av en djup depression och tog sitt liv den 30 januari i år. Jan Carlsson hade under stor del av sitt liv arbetat med att bygga och underhålla vägar för NCC Roads i Västergötland. När företaget förlorade en upphandling av det driftområde han tillhörde tog han det hårt. Han oroade sig för att bli arbetslös.

19 december 2013 10:41

Efter några veckor blev han djupt deprimerad, säger Maria Carlsson, Jans dotter.

Han fick till sist behålla sin anställning, men flyttade till ett annat driftområde och fick nya arbetsuppgifter. Det nya arbetet var dock inte anpassat efter hans behov.

Trots att han var svårt deprimerad och att arbetsgivaren kände till detta, fick han till uppgift att ensam åka runt i bil och leta efter skador på vägnätet.

– Han var van att tillhöra en stor arbetsgemenskap där han var en betydelsefull person. Nu hade han telefonen som enda sällskap, säger Maria Carlsson.

Ensamarbetet och bristen på stöd från arbetsgivare och sjukvård försvårade situationen och ledde till att han blev sämre. Till sist orkade han inte längre.

Dödsfallet lämnade familjen i djup sorg, men också med många obesvarade frågor.

Varför gjorde arbetsgivaren NCC Roads inte mer för att anpassa arbetet och arbetstiderna när de visste att deras medarbetarehade en djup depression? När man vet att ensamarbete är riskfyllt för sårbara personer.

Varför fanns ingen rehabiliteringsplan?

Varför hörde ingen av sig från företaget och berättade att Marias pappa varit frånvarande två dagar innan han avled? Han som aldrig uteblev utan att anmäla sjukdom.

Har inte alla arbetsgivare ett ansvar för atthjälpa en medarbetare som blir sjuk, oavsett om det är ett brutet ben eller en depression?

Några konkreta svar från NCC Roads blir det inte i Sekotidningen. Ansvarig platschef vill inte medverka och den regionala personalchefen vill inte kommentera ett enskilt fall.

Sekos huvudskyddsombud säger i en kommentar att han tycker arbetsmiljöarbetet fungerar bra inom företaget. Istället har NCC Roads, efter att Sekotidningen ställt frågor, kontaktat Maria Carlsson och bett om ett möte.

– Jag tycker att det är bra att de kommer upp till Stockholm för att träffa mig, säger Maria.

Företagets personalchef Pierre Abrahams- son, som inte kände Marias pappa personligen, ger i en artikel på nästa uppslag en allmän bild av NCC Roads arbete med hälsofrågor. Men understryker att det inte ska ses som en kommentar till det enskilda fallet.

Frågan om de närmast ansvariga i företaget har följt rutiner och riktlinjer är därmed obesvarad.

Maria hoppas för sin del att alla arbetsgivare ger det stöd som behövs vid psykisk ohälsa. Även NCC Roads.

– Ingen ska behöva hamna i samma situation som pappa. Jag och min bror försökte hjälpa till med det sociala utanför arbetet, och vi utgick ifrån att arbetsgivaren gjorde sin del och sjukvården sin, men så var det inte, säger hon.

Däremot vet hon att arbetskamrater gjorde sitt bästa för att hjälpa honom.

– Men det är svårt för enskilda arbetskamrater att göra något om de inte har organisationen i ryggen, säger hon.

Maria 4

Maria Carlssons berättelse handlar om en far som var plikttrogen och alltid ställde upp för sitt arbete, men som kände sig övergiven och nedvärderad på arbetet sin sista tid i livet.

Under hösten 2012 åkte han iväg till jobbet varje morgon, trots att han knappt klarade att stiga upp. Han satt med på morgonmöten, hämtade sin arbetsbil och körde de dagslånga rundorna som vägvakt.

Det kunde bli många mil bakom ratten, med ensamma lunchpauser och inte en enda kollega att prata med.

– Han gjorde det, körde sin bil, trots att han nästan inte orkade att ta hand om sig själv. Han orkade inte längre städa, han som lärt oss barn hur man gör det på rätt sätt, säger Maria Carlsson när vi ses på Sekotidningens redaktion en sen kväll.

Jan Carlsson hade arbetat på NCC Roads sedan slutet av 1990-talet. De senaste åren med underhållsarbete av olika slag på Trafikverkets driftområde i Ulricehamn. Ett kontrakt som NCC vann 2000.

Det var ett bra jobb, ett jobb i produktionen, brukade han säga. Något han trivdes med.

I Ulricehamn fanns kontor, maskiner, lunchrum. Det var en ”riktig” arbetsplats med flera anställda och mycket att göra. Han kände sig behövd och hade en stark tilltro till att han tillhörde gänget.

Tidigare i livet hade Jan byggt broar åt Vägverket, stora betydelsefulla uppdrag, som han var stolt över.

– Men brobyggandet hade negativa sidor.Som att vara borta från familjen under långa perioder. Det gjorde att han bestämde sig för att återgå till ett vanligt vägjobb, säger Maria Carlsson.

Hösten 2011 var verksamheten i Ulricehamn ute på anbud och det var från början osäkert om NCC skulle vinna kontraktet igen.

– Pappa blev mycket orolig för att han skulle bli av med sitt arbete, säger Maria.

I mars 2012 stod det klart att kontraktet var förlorat och risken fanns att alla skulle sägas upp. Det blev aktuellt att söka nytt arbete och Maria hjälpte till att skriva cv och flera jobbansökningar.

– Det var inte enkelt. Det var länge sen han sökt ett arbete och han var väldigt nervös över hur det skulle gå.

Det blev ingen ny arbetsgivare. Efter sommaren 2012 flyttade han med NCC till ett annat driftområde i regionen, Vårgårda/ Herrljunga. Vid den tidpunkten hade depressionen fått ett starkt grepp om honom. All oro och ångest han haft inför förändringen och det nya jobb han erbjöds, att åka runt i bil och inspektera vägar, hade förstärkts av och förstärkt sjukdomen.

Flytten innebar en stor omställning, arbetsmiljö och arbetsinnehåll förändrades radikalt.

– Pappa skulle rapportera men inte utföra något underhållsarbete själv. Han såg inte sitt värde på arbetsplatsen med det nya jobbet. Att inte själv vara skapande var väldigt knäckande för hans yrkesidentitet. Det var något han hela tiden kom tillbaka till.I Ulricehamn hade de varit ett gäng som åt lunch tillsammans, pratade och arbetade sida vid sida.

I Vårgårda/Herrljunga var arbetsstyrkan mer utspridd. Arbetskamraterna sågs i regel på morgonmöten, det kunde vara allt.

– Istället för människor ser jag mobilnummer, sa han.

Under den här perioden tog arbetsgivaren, enligt Maria, inga seriösa initiativ för att hitta arbetstider eller arbetsuppgifter som kunde underlätta en rehabilitering.

Arbetsledare hade skjutsat honom akut till vårdcentralen under sommaren 2012 och ledningen måste ha känt till hur dåligt han mådde.

– Han var själv osäker på sin arbetsförmåga och hade framfört det, säger Maria Carlsson, ändå hände inget.

Karin Lindgren Strömbäck, reporter
karin.lindgrenstromback@sekotidningen.se

Dela det här

Kommentera

Klicka här för att läsa våra villkor för kommentarer.

Anställda i kollektivtrafiken kan få meddelarskydd

En utredning föreslår att privatanställda i kollektivtrafiken ska omfattas av meddelarskydd. Dock bara de som arbetar i helt eller delvis skattefinansierad verksamhet. Statliga SJ och privatfinansierade trafikbolag omfattas inte. Läs mer

Avtal 2017

Allt om avtalsrörelsen

Här kan du läsa alla våra artiklar om avtalsrörelsen 2017 där Seko ska förhandla om drygt 20 centrala avtal. Läs mer

Seko och Fastighets varslar på städavtalet

Seko och Fastighets varslar om konflikt på städavtalet från 8 juni. Orsaken är att Almega, enligt förbunden, inte vill gå med på en låglönesatsning i enlighet med LO-samordningen och industrinormen. Läs mer

Kongress 2017

Allt om kongressen

Läs mer

Vikten av fint fikarum

Vikten av fint fikarum

– Vi njuter av det här stället. Vi äter en helt underbar frukost varje morgon klockan nio, och det sitter fint när man börjat jobba klockan sex. Läs mer

Rederi måste skatta i Sverige

Det Maerskägda bolaget Svitzer, som kör bogserbåtar i Sverige, är registrerat på Färöarna. Nu anser Skatteverket att det ska betala skatt i Sverige eftersom det här är det har sin verksamhet. Läs mer

Kongressen i bilder

Kongressen i bilder

För en vecka sedan avslutades Sekos kongress. Så här såg det ut bland delegater och dansare, ombudsmän och besökare, talare och funktionärer. Allt förevigat av fotograf Madeleine Andersson. Läs mer

”Man blir rätt less på värme”

”Man blir rätt less på värme”

"Man blir rätt less på värmen när man jobbar på ett värmeverk. Som värst på sommaren kan det vara uppåt 70 grader på vissa ställen i pannhuset." Läs mer

Med engagemang som brinner

Med engagemang som brinner

Ellena Papaioannou är lokalvårdare och klubbordförande på Uppsala universitet. Och ordförande för centrala ungdomskommittén. Och vice ordförande för regionstyrelsen. Och kongressombud. Och ... Läs mer

Ensam är inte stark

Ensam är inte stark

När jag hör ordet flexibilitet osäkrar jag mitt kollektivavtal. Flexibilitet, visst låter det tjusigt. Vi anpassar oss, är med vår tid och vi motsätter oss inte förändringar. Läs mer

Mer krävs av anställda i rörelsen

Den som arbetar för en organisation som facket måste vara beredd att ställa upp gratis på sin fritid i utåtriktat arbete, anser debattören. "Avlönade företrädares existens grundar sig i de icke avlönade, hårt arbetande vanliga människornas arbete i arbetarrörelsens tjänst." Läs mer

Vill Jernhusen ha fler försenade tåg?

Kanske är det som författaren Jesper Meijling hävdar att fastighetsbolaget Jernhusen och dess stationshus bäst Läs mer

Maskinförare kan få nytt avtal nästa vecka

Den sista maj löper Sekos avtal med Maskinentreprenörerna, ME, ut. Förhandlingar pågår och parterna har satt ut förhandlingsdatum in i det sista. En särskilt viktig fråga för Seko, förutom lönenivåerna, är rätten att granska handlingar. Läs mer

Sparkad, svartlistad, återupprättad

Sparkad, svartlistad, återupprättad

En septembermorgon 2005 varslas klubbordföranden och tunneltågföraren Per Johansson om avsked och stängs omedelbart av från arbetet på grund av illojalitet mot företaget. Nu är han tillbaka i förarhytten. Läs mer

Seko: Vi varslar inte i onödan

Efter tre varsel och tre avtal är både Seko och Almega nöjda med resultatet. Beskrivningen av vad som hände skiljer sig dock. Läs mer

”Nöjd och lycklig”

-Jippie, vad gott det här gör för framtiden. Alla som arbetar på telekomavtalet har glädje av den höjda minimilönen. Det känns härligt att nå hela vägen fram. Läs mer

Avtal klart på telekom

Seko och Almega har tecknat ett nytt avtal på telekomområdet. Det betyder att det inte blir någon strejk i morgon. Restidsfrågan har fått en lösning och det blir en minimilön på 20 000 kronor efter två års yrkeserfarenhet. Läs mer

Nya avtalet stoppar lönedumpning

Sekos förhandlare är glada över att in- och uthyrning av personal nu har reglerats i det nya avtalet för banarbetare. Samtidigt fick man gå med på en sänkning av ingångslönen för oerfarna. Läs mer

Avtal klart för banarbetare

Avtal klart för banarbetare

Strejken på järnvägsinfrastrukturavtalet är avblåst. Seko och Almega Tjänsteförbunden blev sent i går kväll överens om ett nytt avtal. Seko fick, enligt ett pressmeddelande, gehör för kravet på reglering av in- och uthyrning av personal. Läs mer

Bättre a-kassa för deltidare

Från och med idag, den 15 maj, räcker a-kassan längre för deltidsarbetslösa. Nu får de rätt till ersättning i upp till 60 veckor. Läs mer

Visa oss ditt jobb

Visa oss ditt jobb

Vad gör du och dina arbetskamrater egentligen på jobbet? Hur ser din arbetsplats ut? Det har du chansen att visa i Sekotidningens fototävling ”Mitt jobb”. Läs mer

Strandning

När kollektivavtalsförhandlingarna avbryts för att parterna inte längre anser att förhandlingarna leder någonstans. Även medlare kan stranda förhandlingarna om han anser att avståndet mellan parterna är alltför stort för att man ska nå en överenskommelse. Om förhandlingarna strandas brukar det innebära att man varslar om stridsåtgärder.