– Seko står inför en avgörande kamp för att rädda villkoren för de som arbetar inom spårtrafiken, sa Sekos ombudsman PO Fällman, som ansvarar för spåravtalet på förbundet.

Han informerade om vårens avtalsförhandlingar, om Sekos krav och om Almega –  spårarbetsgivarnas – motkrav. Han redogjorde för hur långt parterna stått från varandra och hur svårigheterna att få ett nytt lokalt avtal på Götalandståg gjort att Seko till sist fick nog. SJ tog i maj 2012 över pendel- och regionaltrafiken i Västsverige från DSB. Sen dess har Seko förgäves försökt få ett nytt lokalt avtal med samma innehåll som med DSB.  

po_o_jannis

– Vi måste klara det här annars kommer det nya försök från arbetsgivare att försämra villkoren vid varje ny upphandling, sa PO Fällman. Och vi har ständigt nya upphandlingar och nya företag som kommer in i branschen.

Under mötet, som samlat såväl förtroendevalda som medlemmar, ställdes mängder av frågor om vad som gäller om det blir en strejk. Och hur man anmäler sig för att bli strejkvakt.

Något som föranledde klubbordförande Jannis Konstantis att påpeka vad det handlar om.

– Vi strejkar – vi är inte på semester. Egentligen skulle ni ha arbetat så ställ upp och var strejkvakter.

Han fick understöd av Johnny Naderus från Seko Stockholm.

– Det kan ju verka skönt att vara ledig över midsommar men ni har ett ansvar att upprätthålla moralen.

Sam Fransson, spärrvakt på röda linjen, går gärna strejkvakt och stöder tanken på att ta strid för att rädda löner och villkor. Särskilt när strejken kom på tal.

– Jag har jobbat i tunnelbanan sen 1994 och när jag började kändes det som ett mycket tryggt jobb. Det är det inte längre. Det är inte hållbart att man arbetar i skattefinansierad verksamhet och inte kan vara trygg med sina villkor. Förr eller senare måste vi ta den striden, säger Sam Fransson, som helst av allt önskar att strejken inte behöver genomföras.

sam

– Jag trivs bäst när allt är som vanligt, säger han och skrattar. 

Det verkar finnas ett uppdämt behov av konflikt bland mötesdeltagarna.

– Äntligen händer det något. Vi är redo för strid, säger Mimmi Sundberg som är förare på tunnelbanans röda linje.

Även om de anställda i tunnelbanan lyckades rädda med sina villkor till den nya arbetsgivaren vid senaste upphandlingen är hon övertygad om att det något som inte är självklart och måste skyddas.

– Det är ju en självklar rättighet – att man får med sig sina villkor vid upphandlingar. Och det gäller ju inte bara inom tågtrafiken utan överallt i samhället där man upphandlar verksamheter. Därför tror jag att vi kan få ett starkt stöd från allmänheten om det blir strejk.

Hon får medhåll från kollegan Monika Lindberg.

– Ingen vill väl att det ska bli som i USA där man måste ha två jobb för att klara sig. Folk tänker förhoppningsvis på sina barn och vilket samhälle de ska växa upp i.

Även hon är redo för strid.

– Folk är skitsugna på konflikt så Seko får inte ge sig nu.

– Ja, fyller Mimmi Sundberg i, det här får inte begravas i någon djävla arbetsgrupp nu.

Med på mötet var också några anställda på Arriva, som kör Stockholms lokalbanor, eftersom deras arbetsgivare förbjudit dem att använde arbetslokaler för att mötas.

En av dem var Juwanro Haddad, som vikarierar som ombudsman på Seko Stockholm. I vanliga fall är han klubbordförande för lokalbanorna.

– Vi hade medlemsmöte i går och det finns ett jättesug efter kamp nu. Det har varit försämringar under så lång tid så det är verkligen dags att sätta ner foten nu. Kampviljan är väldigt stark.